Aftonbladet – 30 maj 1844, sida 2

———!1is——— ! 222! ej heller få någon frihet, utan måste bära tyrannernas ok, lika tålmodigt, som oxen sina horn. Tyskland liknar ett sönderslaget lerfat, som man sedan sökt lappa ihop. Men hur man än må kitta och sinka, går det genast i sönder vid första försök att lyfta det. Endast den store generalsinkaren, Napoleon, hade möjligen kunnat sammanfoga de trettioåtta bitarne till ett helt, men detta ville Tyskarne, i sin förstockade blindhet, icke tillåta, och derföre må de nu också --som de må. De olika trosbekännelserna göra äfven sitt till, för att hindra de nya idgernas framgång, och trots de olyckliga demagogernas sangviniska förhoppningar, vågar jag nästan påstå, att : Förr skall svart bli hvitt, An Tyscland fritt. Men jag: ber tusen gånger om förlåtelse! Jag har här plötsligen kommit in på ett fält, der jag hvarken trifves eller är hemmastadd, nemligen det politiska, som också är bra otacksamt, både att plöja och så. Jag hoppar derföre genast öfver diket till Tyskorna, som stå derborta, så ptvirsäkert,, på fötter, stora som potatisland, och småle så niedlicb, lieblich und wunderschön.n Om någon skulle fråga mig hvad en Tyska är, hade jag sannerligen intet annat svar att gifva, än detta: ett ogement känslofullt, genomgodt och beskedligt feminint väsende, som lefver på omenskligt stor fot, stickar strumpor från vaggan till grafven och tycker att allting, ja, till och med sjelfva äktenskapet är zanz wundersehön. Hvarje man, som i sin kära bälft endast önskar alt hafva en påpasslig uppasserska, en trogen bushållerska, en öm och duglig amma, med ett ord, en slaf vinna, råder jag att ju förr dess heldre skaffa gig