Aftonbladet – 30 maj 1844, sida 2

—smlDD—LLVV 2 försäkra, att den nu är alldeles utvattnad. Hvad bryr väl jag mig numera om blommorna, dess: små bondgranna och förargliga tiug, som endast sticka en i ögat och, liksom lättfärdiga tärnor söka, att, med sitt prål och sitt smink, locka den allvarlige, filosofiske Gräfenbergaren, från den rätta vägen, som honom af Doktorn föreskrifven är. Och Näktergalarne sedan, de fördömda, outtröttliga skrikhalsarne, som aldrig låta mig sofva i fred, då jag om qvällarne, tröttare än en galerslaf, kryper in i mitt trånga hybbe, för alt kasta mig på min stråbädd! Hu hv? 2 väsnas och skråla i hvarenda buske. Jag kan platt icke tåla dessa aftonsölare och vore jag jägare, skulle jag genast förklara dem ett mördande krig. Och detta säger jag, som så länge och så innerligt önskat att en gång få göra bekantskap med dessa tågelrikets Lindar! Ja, är det icke förskräckligt, hvad ett itereradt vattendrinkande kan omskapa en menniskas ord, tankar, begär och gerniogar! — — Man måste sannerligen hafva mod som ett lejon, styrka som en elefant och tålamod som en oxe, eller som en tysk, hvilket ungefär kan vara detsamma, för attoförändrad och oförderfvad kunna gå igenom denna hästkur. Men det är rätt åt mig, jag hade intet här att göra, sad flickan ...... Ännu äro här ej serdeles många ,Gräfenbergare, emedan våren varit ovanligt sen i år. Men de komma väl, de narrarne. Halfva det förnäma Dresden lär ämna sig hit, för att ytterligare späda ut sitt tunna, aristokratiska fullblod. Imedlertid hafva vi — mirabile dictu — för närvarande här trenne Grekinnor, som öfvergifvit det wunderschöna Hellas, öfvergifvit Helikons och Aganip