Aftonbladet – 29 maj 1844, sida 2

sten och som han hade gjort ett heligt löfte, att aldrig låta komma utom familjen .... Denna eskattbara tulpan är just densamma, som ni halt den menlösheten, — förlåt att jag säger dettal att sätta i banden på en simpel — bondfliekal! — ,Men, mynheer! detta må vara huru som helst, är det imedlertid obestridligt, att jag inärvarande ögonblick eger denpa oskattbara skatt ... — Hör vidare, min bäste! och inse att detta är omöjligt!... Min faders gård har under kriget blifvit bränd, ödelagd... Jag har sjelf belt nyligen varit på stället, enkom för att taga kännedom om sakerna; af den förr ganska rika och prydliga trädgården fanns ej ett spår, allt var jemnadt med jorden, och man höll egenmäktigt på att uppföra en provisionell stallbyggnad för garnisonens rytteri, der fordom de vackra tulpansängarne florerat.... Vet vidare, att af hela vår slägt är jag längesedan den ende som återstår; min fader sjelf blef, som jag till min djupa sorg förnummit, vid fiendernas anfall på staden, der han bodde, innebränd.... Ni finner således att denna tulpansort omöjligen numera kan existera, då icke jag eger den ... — Jag skulle tilläfventyrs kunna påstå, att allt detta endast till öfverflöd bevisar, att min tulpan är den äkta, just af denna samma varietet, som var er hr faders ögonsten! svarade don Hernando, sammanställande i ett ögonblick nabobens sista uppgifter med den gamla donna Alfonsillas äfventyr i Wessum. — Förklara er! — Den stad, der er fader bodde, heter Wessum. — Det är sannt.... Ni är en trollkarl! Vidare? — Ni kallar er de Bourgoings, ni heter något annat.n — Jag har i Ostindien antagit min välgörares namn, min välgörare, efter hvilken jeg ärft allt hvad jag eger... .