Aftonbladet – 29 maj 1844, sida 2

— Ni kan räkna på min uppriktighet, mynieerl, Det var icke utan, att den unge spanjoren detta högtidliga företag kände sig en smula brydd ch förlägen. — Ni har målat en tulpan i handen på er riesländska bondflicka -. -sDon Hernando föll som från skyarne. — Jag har svårt att tron, fortfor naboben, allid lika gravitetiskt, matt ni tagit den ur er inbillning, ... och jag har likväl icke mindre svårt för alt tro er hafva haft något exemplar för er at denna blomma .... Jag har er heder i pant på, att ni skall sanningsenligt upplysa mig huru härmed hänger tillsammans. — Mynheer!, svarade målaren, som nästan hade svårt att bålla sig från ett lindrigt småleende, Mynheer! denna upplysning är mycket enkel och lätt.... Jag har haft ett lefvande exemplar att kopiera.p — Förlåt mig, unge man! invände mnaboben, skakande på hufvudet, med ett nästan melankoliskt löje på sina läppar, om Jag i det längsta betviflar denna er uppgift — Huru, mynheer!..-Och om jag säger er, att jag eger denna tulpan, jag sjelf, hemma i mitt rum, i mitt fönster. .s..? — ,Ni?.... Ni?...? Naboben betraktade den unga mannen med en förvåning, som nästan fick en plötslig anstrykning af högaktning. Han fortfor: oo — Hör mig, unge man! ..-Jag hade en fader, som var en ganska utmärkt blommist; har hade genom odling och croisering framkallat fler: nya varieteter af både ranunkler, liljor och tulpaner; det var en högst skicklig man, en verkliger notabel person, en af de största tulpanodlare, som på den tiden fanns, ehuru man ännu då var endas barn i konsten!.... Nåväl, unge man! denna mir fader egde en tulpansort, som han på förenämnde sätt sjalf bildat, en tulpansort, som var hans ögon: