Aftonbladet – 24 maj 1844, sida 2

ttöfning af sin religion, lagt ett vilkor, som gör tadgandet onyttigt för en del personer, så är det nindre om målaren Nilssons bandling, än om letta vilkor, tvisten vänder si. Högsta domstoens beslut deri blifver således ett af de vigtigaste ch följdrikaste. Detta är väl utredt genom ifråavarande besvärsskrift, som här vidtager: Stormäktigste Allernådigste Konung! Genom bilagde utslag den 3 sistlidne April, har iders Kongl. Maj:ts och rikets Svea horätt, efter ett f Stockholms stads konsistorium påkalladt oeh af ofrättens advokatfiskal utfördt åtal, förklarat. det jag, vilken erkännt mig hafva antagit Romersk-katholska iran, borde af sådan orsak, enligt 3 I 1 kap. missgnn och 2 S af 4686 års kyrkoordsing, förvisas fäderweslandet och ej vidare derstädes njura arf eller bBorerlig rättighet. Då, efter erhållen hänvisning, jag nu i djupaste unlerdånighet öfverklagar detta besiut, får jag derjemte inderdånigst förklara, att denna min klagan icke, såom vanliga besvär i brottmål, åsyftar att få den åtaade handlingen ansedd som obevist eler till verkligeten underkastad tvifvel; ty jeg har öppet och oförtäldt, både hos konsistorium och inför Kongl. bofätten, medgifvit att jag bekänner Romersk-katholska iran, och att denna bekännelse fast hvilar på min jäls öfvertygelse. Det är endast sjel va ansvarsbestämnelseu i det öfverklagade utslaget, som jag anser 0aglig, och hvars undanrödjande jag alltså vågar i djuz jaste underdånighet påyrka. Skälet för detta mitt underdåniga påstående har jag: rott mig finna i rikets gallande grundlagar, enligt vilka. åtminstone den grad af samvetsfrihev skallråda: landet, att icke någon, hvem det vara må får strafas eller förföljas för sin religiösa tro, så länge ham icke derigenom åstadkommer alimän oordning eler örargelse. Om än en statsreligion tillhör Bestående ordningen, så att bekännandet af annan lära utestänger: från befordran i rikets tjeost m.. m., så tyckes det deremot illhöra. intoleransens mörkaste tider, att rent. af från samhället utstöta en medlem, derföre att han, bekännande kristna läran i alla väsendtliga delar, blott våsar hylla en annan af dess bekännelseformer, än den Lutherska. Sjeifva ideen af tvång på menniskans tro ir naturvidrig. Det väld, som träffar blott yttre handlingar, upphbälver icke vär inre sjelfständighet ; men ett. mot samvetet rigtadt tvång, hvilket icke ens erkänner menniskans moraliska natur, beroende endast på viljans frihet, är till syftaingen mera afskyvärdt och förnedrande än allt annat förtryck. Redan genom. Kongl. kungörelsen den 2 Januari 1781 infördes den stora föräadring uti vår föräldrade kyrkolag, att fremmande trosförvandter erhölo ej blott ostörd: religionsutöfning, utan äfven alla medborgerliga friheter, endast den rättigheten undantagen, att i ri-kets embeten och tjenster eller såsom riksdegsmärn värda nyttjade — hvilket sednare dock medgafs de reformerta. Man ville börja ett närmande till full-kombhbg samvetsfrihel, utgörande, för att ryttja Konung Gustaf II:s ord, tidehvarfvets och mensklighelens heder; men för att icke göra öfvergårgen frän tvång tiil frihet alltför Bastig, förklarades i nämnde Koogl. förordning, enligt Ständernas önskan, att allmänna lagens stadgande (i 3 1 kap. missgerningsbalken), rörande affall från den rena Evangeliska lärann, skulle förblifva i gällande kraft. Detva förbehåll fortfor under bela den tid, som det sedermera (år 4789) införda enväldet Varade, nemtigen till frihetens. återintörande år 4809, då — med uteslutande af den förut gjorda reservationen om öfvergång från Lutherska läran — religionsoch samvetsfriheten antogs såsom ena med konpsiitutionen införlifvad grundsats, i ty att Konungen, genom regeringsiormens A18:de , sig förband, att ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Skulle meningen med dessa prunkande ord endast vara den, att, om en i Lutherska läran uppfödd Svensk. skulle omfatta annan trosbekännelse, han bör undgå förföljelse, endast med väålkor all hyckla Lutheranism;: så är den prisade toleransen, såsom äsyftande att iaföra skrymteri i stället för sann religiositet, icke mycket värd. Enligt den åsigt, som blifvit föjd i öfverklagadeut.slaget, skulle en fullkomlig samvetsfrihet gälla för alla, utom de svenska undersåter, som biifvit uppfödde i Lutherska läran; men då grundlagen skall tolkas efter ordalydelsen, borde väl ett så vigtigt undantag vara med ord uttryckt. Nu stadgas, att oingens samvete får tvingas, så framt han ej störer samhällets lugn; o h hvarföre skall detta lagrum, mer än andra, anses för ett tomt löfte? Den som öfvergår till annan lära, kan icke lagligen äfventyra mer, än den förlust a? befordringsrätt m. m., som grundlagen bestämt, och hvilket synes fullt tiliräckligt att gifva staisreligionen den löfvervigt, hbvarpå den gör anspråk. ) Man bör icke förgäta, att 4809 års Grundlag, liksom dess föregångare af år 4772, töreställer konungen licke blott såsom styrande, utan äfven såsom dömandep, eller såsom förste medlem-af den domstol, hvarigenom, enligt Regeringsformens 47 ., konungens höga domsrätt utöfvas; och skulle nu ett stadgande i allmänna lagen, bjudande det grymmasve samvetstvång, anses qvarstå, fastän landets högsta domare och jemväl alle, som döma i hans höga namn, ej kunna tillämpa det, utan att öfverträda den grundlag, som af dem blifvit högtidligt besvuren? Till samma besynnerliga kollision leder kongl. hofrättens ifrågavarande lagtillämpning, i fall den sakfällde söker konungens nåd; ty då den besvurne kovstitutionen förbjuder att nägons samvete tvinga, eller tvinga låtan: kan väl konungen, följande sitt eget samvetes kraf, vägra näd åt den, hvars samvete man med hotelse af landsflykt söker tvinga? Hvilket sällsamt utseende får icke en sådan vägran? Att betydelsen af nämnde grundlagsstadgande, i dess vidsträckta ordalydelse, fullkomligt insågs och behjertades af 4809 år ständer, visa de diskussior.er, som föregingo dess antagande. Sä anförde t. ex. i Presteståndet, dåvarande biskopen, sedermera erkebiskopen Rosenstein: Heligt vågar jag försäkra, att ingen kan varmare och lifligare, än jag, känna vigten, sanninpgen och välgörenheten af vår rena evangeliska lära. Så mycket heldre vågar jag derföre yttra, alt jag anser alla band på samvctet tjena snarare att dana skrymtare, än rätta kristna. Jag tror, alt en renare religiopsuntäfning Vinnac manar lanhundan frihet än JOrnAANN ww mm EE ee ee vm Vv