Aftonbladet – 23 maj 1844, sida 3

fonsillä! Jag var då den befallande, segraren, inkräktaren, ... jag är nu den afväpnade krigsfången . ..h — Min gud! hvad säger ni? Donna Alfonsilla hade ännu icke ens gifvit sig tid att göra sig sjelf den frågan af hvad anledning hon hade. det nöjet att tröffa don Hernando i Amsterdam. — Ja, min fru! krigslyckan är nyckfull; . efter visa och erferna mäns sammanstämmande utsago finnes det blott ett, som i ombytlighet kan jemföras med henne --.. — yOch det skulle vara? — xOh, törs jag väl säga det... inför ett frun timmer ? — Ni är, när ni vill, lika satirisk, don Hernando! som ni är ädel och go3, när nöden står år SA Så så! min goda donna Alfonsillaln Se der huru don Hernando hastigt och lustigt under pågående Kermis hade fått sig en god vän till i den främmande staden! Logarfvaren och ban voro redan dessförinnan en själ och ett hjerta, såsom man känner af det föregående. f Donna Alfonsilia bodde hos sin slägting; det gick der alldeles ingen nöd åt henne; hon hade sia gola säng och sitt dukade bord; men den hjertliga gumman kunde aldrig utan tårar tänka på pappa och mamma Voydel i Wessum, i hvilkas bus bon lefvat så lyckliga femtio år, och hon talade ännu med en verklig entusiasm om den vackra trädgården, som hennes kära landsmän, de satans spaniorerna, så barbariskt förstört och trampat ner. Don Hernando gick litet emellanåt och hälsade på donna Alfonsilla. De språkade spanska med hvarandra, så att det var en glädje att höra på, och när Hernando någongång påminte sig en castiliansk visa och sjöng den för guvarnar, blef hon nast som tjugo e och kunde kn sitta stilla i sin Det var gumma hela , uten villa up gen! (Forts, !