Aftonbladet – 23 maj 1844, sida 2

(ho -———— ——S envisa som synden, med sina flegmatiska klubbslag voro öfver honom och hans trupp, hvar han tittade fram. Korteligen, han dukade under för öfvermagten. Don Hernando, farligt blesserad och i ett rätt skralt tillstånd, hade efter längre och kortare transporter omsider hamnat i sjelfva Amsterdam, der han blifvit inqvarterad i en hederlig och beskedlig logarfvares hus. Det var det lilla oförargliga huset vid Amstel Gracht. Mynheer Germuyder, — det var logarfvarens ärbara namn, — var en rättfram, godhjertad och menniskoälskande logarfvare; han hade från första dag, dona Hernando var i hans hus, fattat tycke för den svartmuskiga unga herren, han hade låtit koka en välgörande soppa åt honom, emedan han af resan tycktes försämrad, och han hade låtit bära upp på hans kammare både pipa och tobak, en ståtlig porslinspipa med lock a! genombrutet messingsarbete och en hel liten kardus af en bland stadens förnämsta tobaksfirmor! Don Hernando höll till godo med såväl soppan, som tobaken, och han blef härunder verkligen så småningom återställd från sin svaghel och sina skavanker. Ganska förnuftigt beräknande att kriget, som redan räckt ett par tiotal af år, kunde lätteligen draga ut ännu en försvarlig stund och att det alltså torde dröja länge tills han åter finge blifva sin höge monarks allerunderdånigste och välbetrodde löjtnant, hade han med en filosofisk fördomsfrihet, hvilken man knappast skulle tilltrott en sådan herre, tagit sitt parti att tills vidare helt -och hållet låta offserea fara och i stället slå sig på -uppodlandet af en liten ytterst fredlig talang för måleri, hvilken de sista årens krigiska sysselsättningar tvunpgit honom att nästan belt och bållet ligga å sido. Han bade således, så !ort hans hölsa medgaf något lättare arbete, i största hast förvandlat sitt rum till en atelier, spännt upp några dutar och skaffat sig färger, o!ja och penslar. Den hederliga mycheer Germuydgen var högligen belåten med detta den unga fångens företag, jag vill säga till och med så mycket som att han var förtjust öfv Det ör ingen som hindrar att ju ö