OM RECIPROCITETSSYSTEMET I TULLAGSTIFTNINGEN. (Slut fr. gåraagsb.) De ministeriella inkasten besvarades af Viscoun! Howick i ett anförande, som verkligen förtjenar bekantskap af hvar och en, hvilket önskar jemniörs de engelska tullteorierna med deras tillämpning något mera noggrannt, än tillfället annars brukar erbjuda; det innehåller dessutom åtskilliga praktiska upplysningar öfver parlamentarisk diskussion i allmänhet, hvilka det ej torde vara så onyttigt att hafva i minne, vid förhandlingarne inom andra länders representativa församlingar. För min dely, anmärkte Viscount Howick, anser jag motionärens förslag innehålla ett råd, hvilkets iakttagande af ministören skulle på det högsta gagna vårt land. Det är omöjligt för någon att jemnföra det språk man hör från dem, som hos oss taga däl i ledningen af allmänna angelägenheter, med styrelsens praktiska förfarande, utan att öfverraskas af en sällsam motsägelse emellan teorien och verkligheten. Uader det att alla politiska partiers bufvudmän öfverenskomrma om fördelarne af en fri handel: under det att man å ömse sidor inom detta hus erkänner attgrundsatserna af handelsfrihet äro enliga med sundt förnuft: att vi böra köpa på den billigaste och sälja på den dyraste marknaden och att vi skada oss sjeifva genom för höga tullbelopp; under det att dessa läror enhälligt predikas, så visar sig dock, när vi se till huru de tillämpas, att vår handelspolitik är öfverhopad på alla håll med en mängd fjettrande lagbud: att våra tulltaxor innehålla på hvarje sida och med hvarje item, belopp, som stå i fullkomlig strid med de allmänt godkända grundsatserna; tullbelopp,: så öfverdrifvet höga att de icke kunna försvaras. på någon förnuftig grund, af den kommerciella eller financiella politiken. Sådant är sakernas verkliga förhållande; men hvad är orsaken till denna inkonseqvens? Ingen annan än den, att vi väl äro ense om utfgångspunkten, grundsatsen; men när vi nalkas tillämpningen, så uppresa sig enskilda intressen aj ett eller annat slag emot oss, och vi hitia alltid någon ursäkt för tillämpningens underlåtande Man har på den ministeriella sidan ordat mycke! om hvad som är abstrakt rätt och hvad som är praktiskt. Det förefaller mig som man kunde begagna ett annat uttryck, som ginge närmare på saken, ochaodet vore att tala om det som är rättvist i och för sig sjelf, men som icke befinnes angenämt att tillämpa (bör! hör! hör!) kort sagd! någonting som man aldrig finner sig beredd al vederlägga med: hvad. man kallar örnuftsskäl, mer ej heller någonsin beredd att göra, derföre ati man midt emot sig finner så mäktiga intressen att de öfverrösta förnuftet (skratt och bifall). Jag förklarar alltså öppet, att orsaken till den om nämnda motsägelsen emellan de grundsatser v bekänna och de praktiska vägar vi fötja, härleder sigrensamt ifrån det factum, att här alltid yppas någon förevändning från vännerna af de monopolier, hvarunder landet suckar, mäktig nog ati utestända tillämpsingen af grundsatser, hvilkas rättvisa och sanning ingen förmår bestrida. Och bland alla dessa förevändningar ges det en, som för närvarande gör mesta effekten så inom representationen som inom landet, och som erbjuder det beqvä maste smyghålet åt dem, hvilka älska monopo ler, och den beqvämaste: ursäkten för uraktlåtandet af hvad de måste vidgå vara rätt; denn: invändning är anspråket på reciprocitet t efter giften hos fremmande makter,. Denna lära hin drar de nödiga reformerna i vår handelslagstiftning mer än någon annan; och just derföre finner ja den ifrågavarande motionen om densammas åsido sättande så utomordentligt nyttig, emedan repre sentationen och folket böra derigenom en gång kunna bringas att tydligt och öppet granska klokheten af detta förmenta vilkor. Frågan är blott huru: vida det kan vara ändamålsenligt att, äfven föl en kort tid, underkasta landet hinder mot des handel, i förhoppning att andra folk skola för eller sednare blifva ense med oss om upphäfvan det af öfverdrifna tullbelopp; och vidare om v ej skulle, genom de medel som landet eger i si makt, kunna bringa handelsgemenskapen emellai oss och andra nationer derhän, som vi alle är enige om att den bör komma?... Det synes mi dock, att när man medgifver det orimliga uti at oupphörligt plåga sig sjelf genom höga tullafgifter derföre att andra nationer plåga sig på det sättet så kan man svårligen undvika slutföljden att v förfara klokast om vi börja med att göra förän. dringar hos oss sjelfva. Att spara tid måtte vä i detta, som så många andra fall, vara en väsendtlig förmån. Huru kan man: väl då dröja en enda dag med att taga ett steg, som: hvar och en måste inse blifva ett steg till hjelp och lättnad för landet, som skulle förskaffa arbetstillfälle åt dess eger