Aftonbladet – 20 maj 1844, sida 3

den lyckliga flickan. Ehuru föga jag sjelf bry mig om grannlåt, har det alltid fågnat mig obe skrifligt, att se dig välklädd, ty medvetandet om någon liten prydnad gjorde dig alltför intagande.; Och jag fägnade mig allramest åtditt bifall svarade Therese. Mamma dömde alltid mer eller mindre efter gamla smaken, din man roade sig å min bekostnad och annat folk! — — ja, herre Gud, de blefvo knapt varse, om jag var aldrig så grann. Nu är det visserligen annorlunda. Se dan jag blifvit lycklig, betraktas jag af alla mer helt andra ögon, men jag vet nog, huru litet jar får tillräkna mig sjelt af deras artigheter. Då kommer jag alltid ihåg den lilla versen: Min spegel alla dagar säger: Du har en täck fysionomi; Men huru mången den ej eger; Och skön — det kan du aldrig bli.n Vid en sakta knackning på dörren, öppnade Louise, och la Coste kom, för alt hemta sin fåstmö. Vid hans ärm inträdde hon-i det upptysa rummet, men huru stor var hennes öfverraskning, då faster Arnold med tvenne söner och en dotter lyckönskände mottogo henne. Endast Ia Coste hade varit underrättad om deras enkomst Therese var sjeliva glädjens bild och alla mnärvarande njöto återskenet al hennes lycka. Litvä kunde ingens känslor jemnföras med modrens oci srefvinnans, ty genom den renaste cegennyttigaste kärlek för det unga paret, ville försynen åte: lästa den sednares ädla hjerta vid en verld, hvar: sällhet hon i kristlig ödmjukhet och upphöjd själsstyrka längesedan försakar. Då en allmän och högljudd fröjd herrskade vid bordet, fattade fru Arnold gretvens hand. DHi srefven, sado bon, ni måste i deg få vweta, a! umman vid er sida en gånz var Annelte LHermel. Gud har låtit benne blifva lycklig och ingen för yråelse över hennes öde hör således finnas qv er själ. O, måtte alla det mörka lifveis ångar upplösas lika skönt!p