Aftonbladet – 20 maj 1844, sida 2

är han nu? Då ville han obetänksåmt borikasta börd, rang och sin plats bredvid thronen — nu har. ödet beröfvat honom allt. — Det lilla djuret tillhörde en flicka i Meaux, som-jag älskade med min första kärlek ; hon var en !engel — aldrig hafva oskuld och glädje lifvat en skönare varelse Hon kände mig blott. under namnet Villeron, ty jag dolde för henne omsorgsfullt min familjs mera lysande namn och hade gerna dolt det för mig sjelf, emedan jag ville göra henne till min maka; ja, vid Gud, jag ville det! — Imedlertid hade man kommit min böjelse på spåren, och min mor, som fruktade min fars vrede, åtog sig att bota mig för denna dårskap. Utan stränghet — den skulle min stolthet icke hafva: fördragit — visade hon mig afståndet mellan en de -Cambis och henne, som jag älskade; hon skildrade. mitt fall, det förakt som skulle drabba mig, mina efterkommandes förlust, min fars förbannelse! — Sålunda vann hon mitt förstånd, medan mitt hjerta blödde, och jag svor alt icke mera återse Annette. Papegojan var en skänk af henne och ropade hvarje morgon: Lamour ne meurl pas I några af hennes bref framkommo till mig och uttalade hennes förtviflan — likväl höll jag det löfte jag gifvit min mor, men under tusende strider. Vid denna tidpunkt hemtades Dauphine, prinsessa af Sachsen, och jag blef nämnd till hennes följeslagare. . Hennes åsyn förtjuste, berusade mig, hennes strålande blickar tände en ny eld i mitt bröst; den dyrkan jag hemligt egnade en gudinna, utplånade den sörjande kärlekens bild. Vid prinsessans möte med Dauphin, som ännu begret sin första gemål, tyckte jag mig se henne omgifven af en gloria, då hon med englamildhet nalkades den sörjande, och detta helgonsken kringsväfvade henne alltid under bennes korta lefnad. Det första offret åt min nya lidelse, som ingen dödlig anat, var papegojan. Jag lärde benne säga: avec mille sept cent quarante sept la fortune nous ritn, det var år 1747