RAT REPAR Vinterbladet innehåller under denna rubrik en artikel, som kastar en blick på ett för rättvisans skipande här i landet ganska menligt förhållande. Vi meddela derur ett par bitar till prof. De många instanserna ger Vinterbladet anledning att eftertänka om meningen varit, antingen att en sak först måste passera ovishetens stadier innan den kommer till visheten, eller att visheten borde besväras flera gånger. Vinterbladet tycker, att den förra meningen är antagligare, och säger: Här i Sverige synes det förra verkligen vara meningen; man öfvertygar sig derom, då man ser det vanliga handlösa sätt, hvarpå personer skickas in i det vigtigaste af alla menskliga värf, det att döma öfver medborgares lif, heder och timliga välfärd. Man anser det ögonskenligen för en den lumpnaste småsak. En landtdomare har tjenstledighet, hvilket är den vanligaste sak, man får se, ja så vanlig, att motsatsen nästan är ett undantag. Då skickas en i domarevärf och framför allt i juridisk lärdom föga bevandrad yngling, en Auskultant eller Kopist eller Notarie, att förrätta ting,, såsom konst-termen lyder; och så sitter denne Auskuitanten ete. höste-ting, en annan vinterstinget, en tredje sommar-tinget, så att bristen på lagkunskap och erfarenhet och skarpsinne kompletteras af brist på kännedom af både saker och menniskor. Så vädjas målen till en Lagmansrätt, der en alldeles dylik Auskultant eller Kopist eller Notarie ,sitter,, en lika gamma: och lika erfaren och lika lärd kamrat till den, som dömde i första instansen. Derefter vädjas målen till en Hof-Rätt, der de upptagas af en division, sammansatt kanske af en enda ordinarie domare :till ordförande, men för resten af fyra eller fem kamrater till de båda föregående domrarne, upphöjda öfver dem blott derutinnan, att de numera heta ,adjungerade, i stället för tillförordnadepn. Efter tre, fyra, kanske fem eller flera år, komma målen sålunda, i tre instanser behandlade af omogna juridiska lärlingar, upp till en domstol, der de ändtligen en gång träffa domare, som hvarken äro tillförordnade eller adjungerade; men att de just ovilkorligt äro bättre för det, bör man icke lättsinnigt antaga, så länge den juridiska bildningen och befordrings-sättet äro sådane, som de äro. Verkliga, ständiga domare äro de imedlöftid, af hvilka man äger fordra djupa studier och erfarenhet; men i alla fall har ptillförordnings,-systemet sitt finger inne äfven i den instansen, i så måtto att målen egentligen redas och framläggas af personer, som kunna vara och ofta äro tagna ur den der lösa lärlings-skaran, de der kamraterna,; som redan dömt i första, andra och tredje instansen., — — —-— — —— —v6 — — pDen ringa vigt och följd, som underrätternes beslut uriider sådana förhållanden måste hafva, kan icke annat än göra mängden af de dömande ganska liknöjd, huru de betesig, blott de icke bära sig så tanklöst och ömkligt åt, att åtal icke kan undvikas. Man har just uppbyggliga anekdoter, som skildra .det begrepp, en och annan domare i underrätter gjort sig om sitt höga kall. Hvem har icke t. ex. hört omtalas den domhafvanden, som, för vissa omständigheters skull, dömde till en parts nachde!, då han likväl lofvat att låta honom vinna, men som sedan tröstade den tappande dermed, att han (domaren) skulle skrifva besvären mot sin egen dom, och att dessa besvär ofelbart skulle göra verkan? Om denna anekdot icke är sann (eburu den berättas med stor säkerhet), så skulle den dock kunna vara det; och det är sannerligen underligt, om icke flera finnas i samma genre. Den, som vet, att hans dom egentligen ingenting annat är än en förberedande ceremoni, den kan så lätt vara frestad att behandla sitt kall just så; och det är ett stort, glädjande bevis på en allmän moralitet, att så mycken samvetsgrannhet vid underdomstolarna finnes, söm män verkligen ser der. Denna känsla af pligt och heder skulle paras med större ansträngningar att känna lagen och genomtränga dess anda, i fall hvarje domare visste, att hans beslut vore af en verklig vigt; och de snedsprång, som nu icke heller kunna vara exempellösa i frågor om det rena uppsåtet, skulle äfven af samma skäl nästan försvinna. Ty tanken på, att man fäller en afgörande och beståndande dom, måste fylla åtminstone de alldra flesta sinnen med en bälsosam bäfvan och undanskuffa den orena viljan; och om man får oriktiga domar från en slutlig dömande, så är det åtminstone högst sällan a! annat än brist på kunskap och skarpsinnighet., En annan, med instans-väsendet och vår domstols-inrättning sammanhängande omständighet bidracer attminska den vördnad, som folket borde känna för domare-magten: voteringarne. Man tänke sig ett mål, afgjordt t. ex. i en Kämnersrätt af fem ledamöter, som alla äro ense, beslutet fastställdt i en Rådhus-rätt enhälligt af fem, sedan i en Hof-rätts-division af sju, äfven enhällivt, d. v. s. en åsigt hyllad af sjutton personer, som nästan alla antagas vara ,lagfarne, Detta mål kommer till Högsta domstolen och afgöres så, att tre ledamöter fastställa och tre upphäfva underrätternas beslut, men händelsen vill, att bland de sistnäsnnie är den, som främst i rätten sitter och huru visar sig då saken? Jo, tjug2 domare, lagfarne alla med undantag kanske af två, hafva haft orätt, och tre hafva ensamme : vetat, hvad rätt var; och hvarföre hafva de vetat det bättre än de tjuge? Jo, derföre att ett Justitie-Råds