ungdomstiden, som smyckar sig med hvarje blomma, men alla dess blommor skulle vissna, om icke hjertat trodde på deras odödlighet. Nu, sedan mina namnlösa lidanden blifvit en dröm, känner jag hvilken lycka ligger i oskuldens förtroende; då beredde det mig den grymmaste smärta, ty medan jag inflätade hvarje fiber af mitt innersta lif i det band, som omslöt mig och honom, tänkte han på medel, att slita det och med detsamma krossa alla min ungdoms fröjder. Ja, alla dess fröjder! Jag kände ju ej mera nåzon annan, än hoppet att dela lifvet med honom. Mina biommor fostrades för honom, mina arbeien bestämdes åt honom, till och med min älskling, papegojan, vid hvilken Jag så innerligt fästat mig, hade längesedan följt honom till Paris. Min olyckas stunder vill jag ej nu beskrifva för dig; ålderdomen sammansmälter den solljusa tidens skugga och dagrar i en mild skymning, — men kärleken hade bedragit mig på mina skönaste lefnadsår. Jag bar ett djupt sår i mitt hjerta, jJemförde allt annat med det hopp jag förlorat, och min lyckliga upgdomsliflighet var försvunnen, död för alltid. Så bortslösades oersättliga, åt en tom drömbild uppoffrade år, tills ödet i Lyon förde mig till din goda faders möte. Jag kände väl ej för honom, hvad jag känt för bedragaren, dock blef jag en lycklig bustru, en rik mor. Detta är jag ännu; men jag darrar för vårt lugn, om min sorgliga erfarenhet cke varnar dig. Lofva mig derföre, att vaka öfver ditt bjerta, att icke bortgifva det utan pröfning, hafva fullt förtroende till din mor och icke kalla henne bård, om hon söker trygga dig mot hvad bon sjelf lidit. Att se dig upplefva ett sidant öde, vore min död! ;Jag lofvar allt, hvad du vill, min mor, svarade Therese, och håller äfven hvad J:3 lofvar. Jag skall icke störa ditt lugn, icke bir: da din ålderåom nya sorger! Men låt mig få tro, att han är bättre, än den falska man du begråtit! Låt mig tro på honom; det är så ljuft för mitt hjertalp (Forts. följer.)