Aftonbladet – 15 maj 1844, sida 3

STÄLLNINGAR OCH FÖRHÅLLANDEN I ENGLAND. Derom innehåller Engelska tidningen Examiner följande allmänna reflexioner: Aldrig visade sig i England en större likgiltighet eller motvilja, än nu; emot hvad som rörer den -utländska politiken, och det ur bundra skäl. För det första äro vi för mycket och för allvarsamt sysselsatte med den inre politiken. Dertill är det knappt något främmande folk mer, som inger oss synnerligt intresse, med undantag af Grekland, rhen detta är litet och sväfvar i ingen fara, så att mån. kan öfverlemna det åt sig sjelft. Italien rör påsig, men liksom barnet i fabeln. har det redan: ofta skrikit för iogentiog, och kan derför svårligen vinna gehöriförr än vargen verkligen klöser det. För några år sedan voro dekristna makterna nära att råka i hals och hår på bvarandra för att rädda de mahomedaner, som bära Fes (ett slags mössor) mot de turbanbeklädda mahomedanerna; de förre visa nu sin tacksambet dermed, att de förklarat kristendomens antagande för ett brott, som förtjenar hufvudets förlust eller åtminstone galererne. Ännu mera bekymmer och vådor öfvertogo vi för Spaniorerna, på hvilka vi slösa ett öfvermått af sympati; men nu hafva dessa liberalismens yngste söner blifvit så förryckta, egensinnige, vilda, blodtörstige och dertill så otacksamme skälmar, att vi af bjertat måste blygas att hafva adopterat dem. Fransoserne äro icke stort älskvärdare; trotts vi på allt sätt gå dem till mötes, äro de afundsjuke ohandterliga grannar. Under allt detta har John Bull, som för tjugu år sedan var den mest filantropiske, hbjertlige, varma, frikostiga yogling i verlden och med fulla händer strödde här sina sympathier, der sitt guld, ja, ifall det behöfdes, för kreti och pleti utegjöt sitt blod, — Joha Bull, säga vi, har helt och hållet utträdt ur yoglirgaären. Hans förr så fryntliga ansigte är nu fåradt a! rynkor, hans deltagande leende har nu lemnat rum för misstroendets veck och John har tillknäppt sina byafickor, huru fulla de också äro, för utlännivgen. Lika döf som han är för kärlek, lika döf är han för hat. Han har afsvurit alla passioner af vådligare såvälsom af ömare slag; krigets glorrika uppmaningar lemnar han med samma likgiltigbet, som vänskapens ljufva löfte. Denna uppenbara böjelse för lugnet hos den store mannen har yttrat en ganska stillande verkan på de mest qvicksilfverlifvade sinnen. Sjeltve Frånsmannen har tröttnat vid att skrika utmaningar, i öronen på en granne, som icke låter utmana sig. Äfven broder Jonathan har ogement gifvit efter i sina rodomontader. Visserligen är han ännu alltid, som Franklin kallade honom, en välsk tupp, som kolrar, reser kammen och galer så fort han får se minsta lapp af en röd uniform; men han är dock i alla fall en beskedlig och tam huseller gårdsfogel: han pratar heldre om sporrar och dolkar, än han begagnar dem. Dä det nordame ikanska folket är engelsmännens närmaste fränder, så är det glädjande att tänka att anledningarna till:splitet äro förminskade. Vi bafve icke mer några tvister med ny-engländarne eller öfverhufvud med de nordliga staterna med det undantag, att -vi icke vilja taga deras spanmål och de icke vårt bomullstyg och vår ull. Men ingendera delen kan länge utestängas. I brist af kapitaler och med de mot Canada öppna gränserna, skola deras importförbud snart komma att likna Spaniens, hvilka rikta lurendrejarne och håna statsmannen, under det å andra sidan våra svanmålslogär ega bestånd endast så länge, till dess Torries finna någon tillräcklig ursäkt för alt låta dem fatla. Oregon-fräögan kan icke utgöra något allvarligt tvistefrö mellan två praktiska folk, hvilka icke, likasom Indianstammarna, strida om en jagtpark. Den ang!osachsiska rasen, vi tvifla icke derpå, skall en dag befolka dessa omätliga lavdssträckor vid Stilla hafvet. hvilka sträcka sig från Nootka till Californien det af Drake upptäckta Nya-Albion, Men om denna ras omedelbart skall invandra från Gamla England eller från det nya, derpå ligger föga vigt. En befolkniog vid Columbia och Colorado nöjer sig lika litet med en styrelse i Washington, som i London. För närvarande har Amerika nog att göra med sin inre tvedrägt. Striden mellan norden och södern är mycket liflig i det att de södra staterna tänka på en eröfring eller ett införlifvande, som skulle lemna dem stor öfsvervigt, bvaremot de norra staterna icke på långe skulle kunsa sättå en motvigt genom föreningen med den nya staten. Hvad som förbittrar denoa strid mellan Whigs och Lovcofocos, mellan emancipatorefr och slafhållare är den, mer genom tillfälligheter än genom allmänna opinionen inträffande bustiga maktvexlingep mellan partierna. Annu stör kort tid sedan hade unionen en whigistisk president, en whigistisk ministår, en whigistisk senat. En enda mans, Harrisons, död var nog för att omstörta allt, och nu innebar Calhoun, en verklig Antipod till allt hvad Whigs heter i Amerika, den förnämsta portföjen. Calhoun är den personifierade qsintessensen af söderns åsigter: slafhållare prohibitist, nullificator. Han kan icke hafva antagit en portfölj utan hopp att kunna gepomdrifva den ena eller den andra ar sina älsklingsplaner, och Texas införlifvande är den plan, på hvilken allt tydes. Den mexikanska diktatorns förvända. hårdnackenbet har tvungit Texanerne sjelfve anv önska denna förening. England bar icke, såsom det bordt, antagit sig den unga republiken, emot Mexiko. Det är möjligt, att senaten för detta år förkastar inörlifnipgsbillen; men, för att trygga sitt presidentskap, måste van Buren påtogliger göra stora koncessioner i denna sak. ; oms ————EEE—— . NORGE. ; — Generalkonsuln i Barcellona har till Norka finansdepartementet inberättat, att Norska skoneren Hermoder, kapten Norman, som på sin resa rån Tarragona till Benicarto för storm måste anlöpa Ufagnes, den 34: Mars klockan 2 på Datten derstädes vlef öfverfallen af 9 man hvilka kommo ombord ach