Aftonbladet – 15 maj 1844, sida 2

vemod. Det var henne kärt att kusiner och tanter klagande trängdes omkring henne, på det hon fick gråta ut i deras famn. De goda, hjertliga menniskorna följde henne åter liksom vid ankomsten till alla beslägtade hus, ända till den gamla Ursulas längst bort belägna hydda. Ack, hvad den lilla staden blifvit mig dyrbar,, sade Therese, och ni, faster Ursula, och j alla, mina goda anförvandter Och dup, svarade gumman, buru mycken glädje bar du icke gjort oss alla med ditt oskyldiga, glada väsende, du en Arnolds sanna afkomling! Vandra inför Guds ögon och på hans vägar hela ditt lif igenom! Ty en from qvinna är lik en klar lampa på den heliga ljusastakenI Djupt rörd böjde Therese sitt hufvud, för att mottaga den darrande handens välsignelse. Gumman höll henne länge i sina armar och återtog sedan: Och papegojan, mitt barn, tar du med dig till åminnelse af mig. Så snart jag märkte, huru mycket du tyckte om henne, var hön bestämd, att följa dig härifrån. Det stackars djuret lefver desstuom som en eremit; alltsedan mina sista barnbära lemnade hemmet, och skall snart glömma sina ismå tänkespråk, dem gossarne ännu flitigt underhöllo. —, ul Med barnslig förtjusning ilade Theres till fönstret och satte smekande papegojan på banden. Hennes innerliga tacksamhet och öfvertygelsen att hafva gjort henne en så stor fägnad lättade afskedet för den goda gumman; men det blef en sorglig afton i hela slägten, ty en hvar förlorade någon glädje med Therese. Meinhard var trött och fåordig, och Tournoi tolkade sin erkänsla i uttryck, gom uader hela natten återljödo i heni