Aftonbladet – 15 maj 1844, sida 2

En god och förståndig fader företager nu mera icke gerna någon straffexecution med en son, som bättrat sig och på hvars verkliga förbättring han kan lita. Uti den uppriktiga ångrens stund är redan för hvarje:ädel menniska allt det felande glömdt hos medmenniskor. Tänkesättet har bärtill redan, till följe af christendomens hemlighetsfulla inflytelse, nog mycket blifvit mildradt. Att Gud nu skulle, bårdare än en jordisk fader, oaktadt skedd omvändelse och sinnets förnyelse, dock kräfva ett ipflictoriskt straff eller en bot för de begångna synderna, det är en föreställning, som ingalunda Jesu liknelse om den förlgrade sonen. — och säkerligen lika litet hvarje annat ställe i Bibeln, när det rätt förstås — är egnad att underhålla. Den tolkning, till följe at hvilken Christi lidande och död betraktas som en juridisk executionsact, skedd i vårt ställe, eller såsom en gärd åt Guds rättvisa, till att afböta de straff, som vi förtjent med våra synder, kan jag följaktligen icke vidhålla. Jag måste här förena mig med afl. Professor Knös (Tillägg ti!l skriften: Samtal med mig sjelf, m. m., sid. 478), att denna satisfactio Jesu Christi vicaria är en obiblisk menniskoföreställning, som aldrig kan försvaras. Icke på det yttre, utan på det inre, på borttagandet a! det syndiga sinne, som är den frukt:amma roten till all i lefvernet framträdande syndighet går hela Christendomens verk ut. Att jag ej härmed uppbäft vår dyra försoningslära, är uppenbart. Jag har allenast, i den juridiska försoningens ställe i en klarare dager velat framhålla den religiösa och moraliska. När genom förståndets upplysning och hjertats förädliog den uti Christo uppenbar. vordna godomliga viljan blifvit vår, så att vi kunna säga med Apostelen: Jag lefver, dock icke nu jeg, utan Chritus lefyver i mig: då äro vi ock rättfärdig-jorda och förlikta med Gud. Vet Stads-Cousistorium något anvat medel, för att tillvägabringa en sådan försonivg. än genom Jesus Christus, då är visst Christus gjord öfverflödig. Men just för sträfvandet till himmelen behöfva menniskorna en tillyllestgörande hjelp af sin egen art, jag lånar här Professor Reuterdahis ord. Jag kan för min del lika litet inse, huru ett friskt, tillfridsstäldt och barmoniskt andligt lif skall kunna uppkomma hos en mensklig varelse annat än genom Christus, som jag kan inse, huru ett öga skall kunna se utan ljus, en planta växa och frodas utan sol Det itererade ropet om sjelfförsoning, jelfförgudning och egenrättfärdigbet träffar derföre alls icke mig. Önskligt hade varit, att en auctoritet, som man bör förutsätta hafva noga genomläst en persons skrifter, den de på gruod af desamma utesluta ifrån förslag, med åberopande af. något ende ställe behagat angifva skäl och fog till ett sådant rop. Hrvarje blad af mina utgifna skrifter visar fastmer, att jag i frågan om den gudomliga nådens kraft och verk till menniskans upprätelse och förnyelse fasthåller den aldra strängaste theori, den Augustinska. Den detta betviflar — hänvisar jag speciel till min så mycket Klandrade Granskning m.m., sid. 495 o. f. Buru jag med allt detta skall kunna hylla en helt annan Chbristendom än den i Bibeln grundaden, är mig derföre en gåta. Lika litet kan jag också förstå, att denna Christendom skall vara någon annan än den, hvartill vår kyrka från början. syftat, och den bon, allt mer frigörande sig från förorenande mensklig fåkunnighet och förvän: het, allt mer måste omfatta. Jag har åtminstone icke täffat något enda så kalladt orthodoxt dogmatiskt verk, i hvilket lärorna om den hemlighet-fulla föreningen med Christo, om den Heliga Andas verksambet och kra:t, om trons och nådens kraft icke intagit ett betydande rurm, och i hvilka alltså en grundväsendtlig förvandtskap med de af mig predikade läror. Jag hoppas härmed hafva andragit nog, för ätt in för en rättvis och vis Konung ej mindre visa det ogrundade i alla förespeglade vådor af de mig påbördade irrläror, än för att styrka min lagliga rätt till det sökta förslaget — och hemställer trygg min sak till Eders Kongl. Maj:ts visa bedömande och afgörande. Vid Kyrkoherden Ekdahls serskilda anförande vill jag blott erinra, att, då ban sager mig vara sub reatu, jag endast är det i Kyrkoherdens egen fantasi. Med djupaste undersåtliga vördnad, nit och-trohet framhärdar, S. A. Ki Eders Kongl. Maj:ts Tropligtigste undersåte, N. Ignell, Stockholm den 9 Maj 1844.n