Aftonbladet – 14 maj 1844, sida 3

— ——— AA —S SS sne da, men vandrade lätt och muntert framåt me behaglig hållning, mycken sorglöshet, prydliga all sin brist, artiga och förekommande, när nå gon tilltalade dem. GConstance begåfvade dem som voro henne närmast och talade medlidsam om deras nöd. Gåfvan förtjuste dem, men änn mera de fosterländska toner, bvarmed den öfver lemnades. Här hölls ingen rastdag, der ena floc ken föjde tält efter den andra, och följdes sedai at en lång rad vagnar uppfyllda med sjuka oci sårade. Arnoidska huset utdelade gifmildt lifs medel, frukt och hvetbröd, som hastigt mottogos hvarefter resan fortsattes utan uppehåll. Reda veko de sista vagnar 2! på den backiga lands vägen, då ännu en lå Zsauil körde ia genom tul len, omgilven af medlidsamma menniskor; ty de: örde en ensam, som det tycktes, i dödskamper liggande soldat. Tvenne ryttare, som redo bred: vid, befallte formannen hålla just utanför Arn olids, och begärde en dryck vatten åt den döende Skall han då dö på det skakande åkdonet?) frågade hbusfrun. Hafven medlidande och bärer honom hit in i huset. Fan har kanske redliga föräldrar i lifvet och jag äräfven mor för tre sönerb Ryttaren drog på axlarna. Constance tog vattenglaset ur fru Arnolds band; jag vil räcka det åt honom,, sade hon till Therese, jag vill tala vid bonom och åtminstone genom några vänliga ord förljufva hans död. Det är en helig pligt, ty i dessa olyckliga, vilseförda menniskor erkänner ju mitt bjerta Frankrikes barn och mina bröder ! Hon nalkades vagnen, åtföljd af Therese, och såg i den sjuke en ung, skön, dödsbiek man, med en svart bindel kring pannan och tillslutns öron. Den andra soldatea uppreste och stödde bonom. Ållsmäktige Gud! utropade Constance. det är Tournoi, min fars räddare! Han får inte dö utan tröst och bistånd, så länge Constance de