Aftonbladet – 14 maj 1844, sida 3

Cambis lefver. Gud bar hört, hvad jag vid skiljsmessan lofvade hbonomil Hon vände sig nu till den, som hon tyckte, mest betydande af soldaterna och besvor honom, att icke föra den döende härifrån. Hennes bedjande, med sällsam brytning framstammade ord voro obeskrifligt rörande, och den ångest, hvarmed hon sökte efter uttrycken, nästan oemotståndlig. Möjligtvis ökades denna verkan genom en fylld börs: men knappt torde ett sådant medel hafva varit nödvändigt vid åsynen af den sköna, gråtande frun, som anropade barmhertigheten för en olycklig främling. Soldaten besinnade sig några ögonblick. Han är dödens barn, det är säkert, sade han slutligen. Fåltskären gaf honom redan i går på båten, och vid hvarje station var jag viss, att fiona honom död i vagnen. Nos får jag bjolpa mig med en osanning, när jag kommer fram till vår samlingsplats, men — lika mycket! För mig må ban gerna dö här i fred.n Tio armar voro genast tillreds att lyfta fransmannen från vagnen och bära honom in i huset. Fru Arnold afstod en liten tyst, aflägsen kammare, beredde ett mjukt läger och lät tillkalla läxaren, medan Constance icke vek ifrån den lilandes sida. Han låg alldeles medvetslös i den häftigaste feber, och bans sårade hufvud tyckteg redan länge hafva saknat all tillsyn. Med ett mod, som Therese beundrade, gjorde Constance, å godt hon kunde, ett nytt förband, utan att visa hvarken fasa eller motvilja. Nunnan hade ju ofta utöfvat sin heliga klosterpligt, att icke sky ifven den svåraste förrättning. Då läkaren kom, saf han ett ganska svagt hopp, och som Constance trodde, att denna natt skulle blifva afgörande, ville hon tillbringa den vid Tournois sjuksäng, ör att genom några fromma ord på hans modersmål inviga honom till den sista slummern. (Forts. följer.) F)