Aftonbladet – 14 maj 1844, sida 2

ken hon arbetade, och längesedan var det hans åstundan, att mundtligen rådgöra med Constance om nya tyger och mönster. Hvilken ny glädje för Therese! Hon var utom siz af förtjusning. I skymniogen inträdde bon fullt klädd hos Louise och redan hörde man vagnarna rulla till spektakelhuset. ,Hur ser jag då ut? frågade hon. ,Skratta inte åt mig, Louise, men jag darrar af fruktan att icke kunna göra några vackra lockar. Och min gamla plyschhatt :r väl också skröplig? Jag anar, alt den starka upplysningen förråder all: hans brister.n På spektaklet voro de båda systrarne verkliger liksom förtrollade. De tryckte tysta hvarandra: händer, ehuru den lifliga Therese med möda af höll sig ifrån ett högljudt instämmande i publi kens stormande bifall. Svindlande gingo de wu den lysande salongen med en af de nyss sedd herrligheterna uppfylld fantasi. Utanföre i mån skenet väntades de af Meinhard, och återvändt hem vid hans arm, öfver de snöbetäckta gatorna ,Ack, marama,, utropade Therese vid inträdet någonting dylikt har du aldrig hört! Jag tänkt oupphörligt på min far. Ingen får blifva ond på mig, om jag i afton icke gör anmat, än i minne återkallar de gudoml ga melodierna. Jag villicke äta; jaz måste ännu gå genom elden med Taminc och Pamina.n Hon satte sig vid instrumentet, började spela och inflätade än det ena, än det andra stället ui den nya operan i sina fantasier. Sutligen öfver. vick hon till fågelfängarens sång: jag heter Papageno jag, — improviserade några täcka wvariationer, och sjöng sedan en vers deraf med verklig komik. Alla gladde sig åt den intagande flickan; modren gaf henne en bjertlig god-natts-kyss och sade: ,Måtte Gud bevara din förmåga, ati så innerligt njuta af en oskyldig fröjd, äfven om den skulle bjudas dig oftare.n Denra hoppfulla tidpunkt inträffade just vid