Aftonbladet – 13 maj 1844, sida 1

Efter hand ordnade Constance sitt lilla busbå med största omtanka, och i förbållande till d medel, hon egde att använda. Ur den fordna ri kedomens ruiner hade bon räddat nog för et sorgfritt lif, om hennes far kunde glömma gre! ven de Cambis och draga sig tillbaka inom de borgerliga välståndets gränser: dock, detta vågad bon ej begära af bonom. Hela hans själ var fä stad vid hoppet om ett återvändande till hem bygden, om återvinnandet af slla de rättighete han nu förlorat, och för ett kort vistande utor fiderneslandet trodde han sig ännu vara rik nog Han ville hvarken umbäira sin promenad i vag efter midda:småltiden, sin utsökta toilett elle sitt abonnement på spektaklet, ehuru föga ha njöt deraf vid sin obekantskap med språket, oc ehuru afskyvärd han fann den tyska actioner Han saknade redan med smärta den praktfu!l omgifningen, sin talrika betjening och sitt unde öfverflödet svigtande bord. Dammartin känd ännu djupare hvarje förändring, han bade väntat att finna allt liksom i Frankrike, och det föreföl bonom obesripligt, att ingen uppvaktade grefver att ban förblef lika obemärkt, som vanliga men niskor. Hans hjerta led, när ett borgeriugt eki page fördunklade hens herres simpla hyrvagn när man icke lit honom gå förut, då man p spektaklet vågade tränga sig framom honom. Vi sådana tilifällen uttalade ban bögljudt och me största eftertryck namnet: Monsieur le Comte d Cambis, men utan någon önskad verkan. För ö rigt trodde han på fullt allvar, att han småningor skulle förlora talförmågan. Van att, i närvaro a sitt herrskap, yttra sig så litet som möjligt, had han fordom hållit sig skadeslös bland betjeninger