Aftonbladet – 13 maj 1844, sida 1

att hennes mor vore född fransyska; var hon ej då i det främmande landet en vän, ja en anhöhörig till de stackars utvandrade? Dammartin erhöll således befallning, att anmäla sitt herrskap hos grannarna, och njöt första frukterna af dett: lyckliga beslut. Här fick han tala sitt språk, vid: lyftigt prisa De Cambiska husets ålder och vwvärdighet och loforda sitt födernesland! Han gjorde det så mycket heldre, som han tyckte, att dess: grannar egentligen voro ett mera passande umgänge för monsieur Daromartin, än för le Comte de Cambis. Mot aftonen inträdde grefven med sin dotter bos Arnolds. Den älskvärda matronan mottog dem med mycken bållning och bhjertlighet, äfvepsom Louise och hennes man med innerligt deltagande helsade de båda fremlingarne, om hvilka de redan hört talas så mycket. Grelven var förtjust öfver sin landsmanninnas rena uttal: han tackade henne med hänförelse för den angenäma villa, hon beredde honom, då han hörde sitt fåderneslands språk, och Constance yttrade till Meinhard på det mest iotagande sätt, att hon icke sett sin far så upprymd, allt sedan olyckan bemsökt dem. Therese hviskade rörd till sin syster: O sköna ljud ifrån Garonnes stränder!, Man satte sig kring tbebordet, der Louise uppfyllde en värdinnas pligter, och fru Arnold underböll samtalet med grefver, som hoa gaf anledning att tala om fordna, lyckligare tider. Han förlorade sig i minnet af garala hofhistorier, dem han blandade med anekdoter rörande konungen och hans ädla, tidigt allidna föräldrar, och bos enkan vaknade dervid en aldrig helt och hållet försvunnen tillgifvenbetskänsla, Hon hörde ho