Aftonbladet – 11 maj 1844, sida 2

TAKET NERO OA NL KR VOSS tt höra henne var hans belöning efter dagens nödor. Bredvid det husliga lidandet, det oafbrutna arvetet, lefde i den stilla kretsen en poetisk anda, som förklarade allt, lifvade ungdomens känslor, och gjorde ålderdomen mindre dyster. 1 köket sjöng Therese med klar stämma: Du lefver, Cora! Tröst i qvalet — och midt under det vanligaste samtal påminde hon sig en strof ur något skaldeverk, som hon alltid anvärde lämpligt och uppmuntrande. Hennes längtan efter förströelser störte aldrig hennes glädtiga lynne; hon skämtade blott sjelf öfver sin fruktlösa åtrå, och det allraminsta nöje fägnade henne för flere månader. Alltid munter, lekte hon som en sefir kring sina föräldrar, och den mera allvarsamma Louise älskade henne outsägligt. Ofta använde hon några nattliga timmar, för att kunna skänka sin yngre syster en grann småsak, ty ingen prydde sig hellre än lilla Therese, som allting klädde väl, och som bade en egen förmåga, att förfärdiga någonting vackert af det simplaste tyg, och deråt gifva em modern anstrykning, hvilket hela dagar utgjorde hennes stora lycka. Förlusten af en älskad far blef systrarnas första stora smärta. Fattigdomen ökades äfven härigenom; imedlertid fick Louise snart arbete, och Therese gaf undervisning på harpan, hvarigenom hon betydligt bidrog till husbåillets underhåll. Den sorgliga tomheten i de trenne öfvergifnas hjertan mildrades vid denna tid genom bekantskapen med Meiuhard; hans kärlek till Louise, den goda flickans gryende sällhet läkte småningom modrens smärta och väckte den fordna glädtigheten i Fhereses bröst. Meinhard var alldeles skapad, att intaga fjerde rummet i den brutna kretsen. Lika anspråkslös och nöjd, som de öfriga, fann han icke något hinder för giftermålet i sina knappa löneinkomster, och bröllopet firades af dem alla med from förtröstan. Hvarföre skulle de ej hoppas på Guds bistånd ? sade Therese med glänsande blickar. Mer än tusentals andra kunna de hysa detta hopp, ty Den sanna lyckan är förnöjsarmheten: Förnöjsamheten äger alltid nog! (Fortis. föjer.) y