Aftonbladet – 11 maj 1844, sida 2

nyth eller till det högsta en hittills mer än alla ähIra menniskor herrlig vishetsuppenbarelse, som det lock icke ät omöjligt att öfverträffa; och hvad ega i då i Kristo för våra synders försoning. för den e tghet som skall ingå med sin dom över tidslifvet? Jenna dom, åtminstone hvad dess ena moment, förlömelsen angår, nekar klaganden, då han sidan 256 iver det svenska klereciet detta råd: Läran om evig fördömelse är en lära, den vi i det uffentliga föredraget från predikstolen för närvarande torde göra bäst att förbigå Detta råd skulle konsist. gerna yda, om konsist. kunde tro att Guds lag är upphäfd esom Jesu evangelium och om konsist. kuade anse g rätt dela sanningens ord genom blott det sednare. rdets predikan; men lika litet som konsist, tilltro: ågon ega rätt att mästra Guds ord efter egna huge kott, lika litet vill konsist. medgiiva någon prest ättigheten att blott predika nåd. Lag och evangeum äro samme Hertes ofsränderliga ord och måste -rföre förkunnas, d. ä. offentligen föredragas, om antring skall blifva af, d. v. s, man måste lika öpet lära att synden fördömer, som att försoningenr alisgör; och sker ick? detta, så är Kristus gjord ill en synuatjenare och syndarens säkerhet; det onla har då i honom sitt stöd, sitt försvar. Vill nan ur: Kristi lira endast utplocka det sedliga ich göra hela lärandet till en moralfilosofi, då är tel bäst att göra sig en ny bibel med intet annat nn-bäll än menskliga förnu tsteorier utan att yrka ågon annan tro, än tron på sig sje!f; och då blir let en ren nödvändighet att i stället för Jesu förtjenst sätta sin egen förtjenst till saligbetsgrund, eller med: radra ord, att alldeles icke predika om den rätvfåre tighet, som kommer af tron, utan allena den trd, som bygger på den eona rättfärdigheten. Reformatoerne pästodo aldrig att Christi försoningslära underryckte förnuftet, men de yrkade, aut den var öfver förnutet och sålunda, såsom af Gud genom Christus uppenbarad, borttog det genom synder förorsakade nörkret om salighetens möjiighet för syndare, hvarföre ock det var Luthers och Reformatorernes bekännelse, hvad Christus sjelf sade: Salige de som icke se och dock tro, och som det heter i Ebrier-brefyvet: Tron är en viss förlåtelse om del man hoppas och ice tviflar om det man icke scr. Det är också intet annat som Paulus menar då han förmanar att laga förvuftet till fånga under trons lydno; och sker j detta, så inträffar det altid att det egentliga i tron icke blifver förtröstan på Christus och hans förtjenst, görandet och lidandet, som konstituerar försonirgen, utan allenast ett menskligt vetande, i.skränkande sig till sjelfförtröstan och uttryckande intel annat än den satsen: det som förnuet ej kan lösa eller fatta, det är orimligt och onyttigt, således af intet värde. Konsist. vill bebålla sin tro på Christus såsom Gud och menpiska i en person och skall aldrig blygas att erkänna sin inskränkning i de ting, som ligga utom förnuftets sfer, öfvirtygadt att menniskan bar allt för sitt bjertas frid och hopp genom nåden och sanningen, sådan hon fått uppenbarelsen derom af Gud, som var i Christo och försonade verlden med sig sjelfvom, om ock hon ick2 kan utforska djupet af dess stora hemligheter. Tror Konsistorium sig ega en Gud, fast det icke kan fatta honom sådan han är; så tror det s:g ock ega i Christus en försovare, fastän det icke kan utreda det gudomliga honom tillhörarde väsende, hvarigenom han är ett med Fadren. Hade Christus icke mera af Gud i sig, än menniskan har af Gud genom förnuftet, så vore det ej stort värdt att predika om ett troslif, en nyfödelse til: andligt lif genom Christus; då vore det bäst att ur all predikan utmönstra ordet: nåd, och endast yrka på gerningens rättfärdighet genom lagens efterlefnad; men då blefve också intet kött frä!st. (Forts. följer.) AE