Aftonbladet – 7 maj 1844, sida 1

gare, med ett ord att följa med på jagten: Jag måste kläda hr grefven, och vari en verklig dödsångest. Imedlertid förde jag unga herrn ide nedra trädgårdsrummen med en uttrycklig varning, att icke lemna dem. Lyckligtvis hade jag sörjt både för föda och tidsfördrif, ty det dröjde ett par timmar innan jagtsällskapet begaf sig åstad. När höstarne nere vid flodbrädden lörsvuano ur min åsyn, samlade jag först mina tankar och trodde det vara bäst, att till en början utgifva den unga herrn för min ezen slägting, hvilket jag ru beredde mig att meddela horom, icke utan någon farhåga, emedan han inom sig tycktes känna sit hösa, blod och ej hafva serdeles lust att lyda en gammal betjent. Med dessa tankar inträdde jag i det rum, der jag lemnat honom — det var tomt! ban var bortal — He:a timmar söke jag bonom först i trädgården, tills mina gamla ben icke längre ville bära mig; sedan måste jag, fastän med mycken motvilja, anförtro mig åt en vän, som nu också sofver den Jånra sömnen. Han genomströfvade till häst bela nejden, men utan att finna gossen. — Aftonen kom, det blef ett förfärligt oväder, en storm, liksom verldens undergång varit nära; jag glömmer det aldrig. — Ack, ers högvördiga nåde, huru skall jag kuaona uttala, hvad som ännu återstår? — Medan jag hvarken natt eller dag hade någon ro, fann man efter tvenne veckors förlopp en död gosse i Girondefloden, icke långt ifrån dess sam manflytande med Dordognes, just i den trakt, dit jagten tog sin kosa. Ni vet nu redan allt — ack, jag borde ändå heldre hafva förtegat det! — det var den stackars unga herrns lik. Förmodligen hade han begifvit sig af i jägarnes spår och gått