Aftonbladet – 7 maj 1844, sida 1

Gör för Guds skull icke det, ers nåd; jag tror, ifall jag understår mig yttra min mening, att det kunde vara min nådige herres död. Nej, bellre vill jag tala, emedan ni befaller det. Grefvinnan Renata har efter sitt giftermål några gånger vändt sig tll herr grefven, men, så mycket jag känner, alltid förgäfves. För umkring tio år sedan följde hon sin äd!a fru moder i grafven. Mannen, — ers nåd vet hvem jag menar — dog redan tidigare.n Således oförsonad, utan förlåtelsel utropade Constance. Fanns då ingen bland min faders omgifning, som kunde be för henne? Dammartin, ni bar så ofta burit henne på edra armar, och grefven håller af er. Åck, orm ers högvälborna nåde kunde se in i mitt hjerta, om jag så får sägan, svarade den gamle mannen. Hade jag kunnat dö, för att göra det skedda oskedt, så skulle mitt arma Hf funnit sitt egentliga mål. Jag lade alltid hennes bref på min herres frukostbord, med fara att förlora nin tjenst; ja, en gång då br grefven blef wmycket vred, vågade jag till och med i min enfald säga några ord. Men han svarade: Dammartin, det förstår du inte, och deri hade han rätt. Jag tänker så, att de som stå uppe på berget måste hafva en annan utsigt, än de som bo nere i ds3len, och de stora i verlden gå en annan väg, än de ringare. Att också i tankarne motsäga min berre skulle icke anstå miz.n Och ni vet ingenting vidsre, Dammartin ? återtog Constance; vet icke buru hon lefde, om hon var lycklig, om la Coste vedergällde hennes stora offer? Vet ni, om hon ej efterlemnade några barn ?n