Aftonbladet – 6 maj 1844, sida 1

ndast en sträng herre, icke den vän, hvilken aturen bestämt hennes: bjertas skönaste känslor. fon albidade visserligen hans svar med sitt veka innes innerliga lingtan efter den ålderstigne faren, likväl med mera fruktan än förtroende, och illbragte denna mellantid på sitt ensliga rum, vilket hon inredt i möjligaste likhet med sin ordna bostad. Efter några veckor anlände en inbjudning från refven, jemte en ledsagare, hvars anblick återörde Constance till den oskyldiga barndomslycsans dagar. Dammartin, fadrens kammartjenare, ade: redan tjenat hennes farfader, lefvat och ållrats inom familjen de Cambis. Ea obegränsad vördnad för denna höga ätt var hufvuddraget i ans väsende; han intresserade sig för sig sjell ndast med afseende på lyckan att tillhöra densamma, och skulle hafva offrat sitt lif, om han lermed kunnat hindra dess ljusa stjernors slocknande. Men hvad ban kände, doldes under ce:emoniens allvarsamma slöja; aldrig tillät han denna djupa tillgifvenhetskänsla ett fritt utbrott. Hans glädjetårar vid de grefliga barnens födelse, hans smärta vid de aflidnas bår gömde sig under oföränderlig aniletsdrag, medan hans händer darrade, hans knän svigtade. Lika varm och lika stum var hans deltagande stolthet vid husets stivande glans; deremot bannlyste han ända till den aflägsnaste tanke på allt klander öfver sin herres handlingar, och misstrodde belire sitt redliga hjerta, än; honom. :Med en sådan vördnad för ailt slags jordisk storhet, stod den gamle mannen plötsligt inför de nya, oerhörda tilldragelserna, liksom jorden remnat af ett jordskalf, och dess urgama stödjepunkt icke mera kunde beträdas med sä.