Aftonbladet – 6 maj 1844, sida 1

krynkla mera än förr, ögonen hade samma lifighet, den lilla spensliga figuren samma stela, orydiiga bållning; ja, till och med hans gråa drägt, ans långa sidenväst voro endast förnyade, icke innörlundå än fordom, och de små, väl pudrade ockarnpa Hade i sin oföränderlighet öfverlefvat så många stora, vigtiga skiften. Hon gret, när hon hörde hans röst, medan han böjde sina knän och tryckte hennes: framräckta bahd till sina läppar. På venstra stranden af Gironde, vid foten af höga, skogbevuxna klippor, låg det åldriga slott, dit Constance följde sin ledsagare. Bondkojor och landtställen omgåfvo det på något afstånd, vinvårdar och blomstrande ängar förskönade nejden, och solens sista blickar upplyste taflan, likasom non i förklaribgens jus ville visa den för de ankommande, innan hon sänkte sig i flodens dansande böljor. Långsamt färdades vagnen uppföre en sakta sluttande höjd; när den anländt dit upp, var solen försvunnen, och slottets gamla portal, prydd med de tappra förfädernes vapen, låg i stilla skymning framför grefvinnan. Höga, hvälfda gemak moito:o henne, en dyster, föråldrad prakt herrskade öfveral!t, den talrika betjeningen rörde sig tyst och högtidligt i de många stora rummen, hvilka, det oaktadt, bibehöllo utseendet af en sorglig tomhet. Andtligen öppnade Dammartin dörren till grefvens boningsrum, Constance såg sin far, klädd som vid ett hof, sittande i ändstolen, med blicken fästad på den dosa, han böll i handen. Hon hade mycket tärkt på cetta återseendets ögonblick; nu var allting förgätet, en naturlig känsla bevingade hennes steg och kastade hennö till faderns fötter. Louis Villeron, grefve af Cambis, var fordom