Aftonbladet – 6 maj 1844, sida 1

ker fot. Han åtfötjde grefven från hufvudstaden, och häåns stilla sinnelag, våldsamt ryckt ur sina vånliga tankars bana, fann endast tröst i bemödåndet, att inom det ödsliga slottet upprätthåila helgden af de åldriga rättigheter, dem verlden gäckade. I) Han bugade sig för grefven ännu djupare än fordom, höll sig på ännu större afstånd, och i hans hviskande röst låg den allrahögsta vördnad. Konungens levår kunde icke ega mera högtidlighet än Dammartin nu sökte gifva åt morgonaudiensen hos sin herre; dagligen fästade han alla ordnarna på bans drägt och försummade ingenting, som kunde gifva deras lilla hushållning utseende af ett furstligt bof. I När Dammartin inträdde till Constance och hade öfverlemnat sin herres skrifvelse, betraktade ban benne förstulet med samma inre rörelse, som han ända: från sin barndom varit van att beherrska. Han bade icke återsett henne sedan det fallande förhönpget efter hennes invigning dolde den nya nunnan för åskådarnes blickar. VWid den tiden var bon sjutton år och hennes skönhet i sin första blomning; nu låg ungdomen bakom henne, men ett högre behag återstod ännu. Sjelfva de mörka özonens svårmodiga uttryck mildrades genom munnens ljufva smålöje, gjorde henne ännu oemotståndligare. Hon bar en hvit klädning, som icke alldeles var hennes ordensdrägt, Ikväl a samma snitt: den svarta shawlen nästan liknade en slöja, och ett stort gyllene kors bängde vid hennes hals. Då hon läst brefvet, föll hennes blick på budbäraren, och vid hans åsyn sjönka sexton förflutna år tillbaka i sitt intet, ty han var alldeles oförändrad: Hon tyckte sig i de långa, smala ansigtet icke blifva varse en end: