Aftonbladet – 6 maj 1844, sida 1

-EMIGRANTEERNE. AF FREDRIKA LOHMAN. Då nationalkonventet i Paris år 4790 upphälde alla andliga ordnar och kloster, inträdde grefvinnan Constance de Cambis, efter en sextonårig skiljsmessa från verlden, åter på dess skådeplats, der hon öfverallt endast såg nya former, det vörd nadsvärdas förstöring, tvedrägt och oordning. Hor hade i klostret beklädt ett af dess högsta embe ten, börd och dygder gåfvo henne dessutom in flytelse och anseende; för en kort tid samlade sig de tillflyktlösas skara omkring henne, tills der hårda nödvändigheten alldeles upplöste kärleken: och vanans band, samt den ena efter den andr: tog afsked från sin följeslagarinna, liksom stor men skingrar de blad, hvilka bittills grönskat p samma träd, och ännu några ögonblick förenad hvilat vid foten af dess stam. Den fordna nun nan begaf sig nu i djupaste bemlighet till Paris för att der hos en bland familjens vänner fråg efter sin far. Hon fick veta, att han vistades p ett af hennes aflidne moders slott, icke lång ifrån Bordeaux, och underrättade honom skynd samt om sin belägenhet. Derjemte begärde ho tillåtelse, att under hans tak åter få upprätt den tysta cell, man beröfvat henne, samt en sä ker fö!jeslagare på resan, emedan hon lika lite ensam vågade anträda färden genom ett så oro ligt land, som utan hans samtycke störa den ens lighet ban valt. Under sextoa år hade endas kalla och fåordiga underrättelser bibehållit en för bindelse, som är den heligaste på jorden, och nä Constance öfverlemnade sig åt sina första ung domsårs vemodiga minnen, såg hon i sin fade