BESÖKEN HOS MINA VÄNNER. i (Slut från JM 99.) Lugn och frid ville ej rätt återkomma till min själ, förr än jag tvärs öfver den lilla insjön, mellan ek och björk, upptäckte den hvitmenade byggningen, som tillhörde min Louise och hennes man. Denna gången var ej dagen till min ankomst utsatt. Jag kunde oväntad smyga mig till min väns kabinett, der hon satt lyssnande till sin sexåriga Charlottes läsning och sysselsatt att lära sin lilla Sophie sticka, under det en rask tvååring — en liten vacker gosse — var lifligt men tyst upptagen af det vigtiga bestyret, att vattna och gifva foder åt sina nyss frånspända små vagnshästar (af träd, förstås) Det hela utgjorde den vänligaste tafla. Några ögonblick stod jag förtjust i dörren, innan jag nänndes med en mera märkbar rörelse än den jag förut iakttagit, gifva min närvaro tillkänna. Med ett hjertligt välkommen! blef j2g hälsad och de kära små presenterades för mig. Sophie sprang för att söka rätt på sin pappa och underrätta om den främmandes ankomst. Charlotte mottog af sin mamma, jemte en nyckelknippa, några haifhöga tillsägelser, som troligen angingo en eller annan liten förändring i arrangementerna för middagen; ty något annat tecken till en sådan märkte jaz icke. Men väl observerade jag, under mitt fjorton dagars vistande hos Louise, den nytta hon inom hus förstod att draga af sina små flickor. Skorpkorg, bakelseoch syltfat inburos alltid nätt och väl upplagda af Charlotte, och lilla Sophie bade på sin del at