Aftonbladet – 2 maj 1844, sida 1

EE ENTER ERAN UEa Aldrig har jag sett så stillsamt glada barn; så ständigt eniga, så goda och lyckliga; och detta It under ett fritt utvecklande af hvar och ens sgendomliga karakterslynne. En blick, ett allvarigt ord af far eller mor voro oftast tillräckliga tt kufva en mindre god begärelse eller gifva den on oskyldig riktning. En känsla, som ofta förbises vid barnauppfostran och hvilken dock inom sig gömmer så myc: ket godt, väckies tidigt bos dessa barn, det var aktningen för äldre personer. Härigenom minskades hvarken kärleken till föräldrarne eller dessas vänner; men barnen iaktlogo detta annorlunda mot dem än mot sina lekkamrater, hvil ket, utbildadt i umgängslifvet, kallas tal. Nästan aldrig ur föräldrarnes åsyn, voro bar oen i seder och klädsel alltid sådane som de Lorde vara, för att kunna visa sig, äfven blanc främmande. Modren sade: Iatet annat heljdags och hvardagslag må mina barn veta utaf, än de sabathen fordrar, i en liten förändring af toilette och undvikande af arbete, derföre ait dagen kal. las Herrans dag.n Betjenande sig sjeltva i alla dessa småbestyr sow äro så vanliga att en domestik står tillred: att uträtta, voro barnen utmärkt böfliga och tack: samma för hvarje liten bjeip, erhållen af tjenste toiket. Louise talade nästan beständigt fransyska ned sina döttrar, båda förstodo temmeligen bra de enkl: meningar hon använde, men blott Sophie försökte gerna svara på samma språk samt lyckades ofts nätt och bra deruti. Charlotte tycker intet om de främmande ljuden,, sade modren, smått kla gande; hennes öra kan ej uppfatta, hennes minnt