LITTERATUR: En blick på Handelsoch Penminge-ställningen i Sverige. (Slut fr. Måndagsbl.) ITrån dessa hetraktelser öfver vår statsbank och dess styrelse, kommer författaren till Privatbankernas rörelse, som börjat intaga ett icke ovigtigt rum i vårt penningsystem. Författaren förklarar, att han i sjelfva verket icke är vän af privatbanker i allmänhet, icke derföre, att de äro enskilta associationer och stå under enskilt förvaltning, utan derföre, att privata kreditanstalter, som utgifva egna sedlar, väl äga förmåga att befordra utveckling af industri, handel och åkerbruk, men tillika, genom ökandet af fiktif förmögenhets-tillgång, ofta framkalla många illa beräknade företag, flärd och slöseri, hvadan den ökade verksamhet, som de åstadkomma, gemenligen icke har så gedigen balt, som den verksamhet, hvilkea hvilar på en genom klok sparsamhet och idogbet, väl långsammare, men säkrare skapad redbar förmögenhet; och slutligen derföre, att missbruk vid deras sedelemissioner icke äro lätta att kontrollera eller förekomma. Införandet af privatbanker i Sverige, säger han, med egna sedelemissioner, Var så till sägandes ett nödvändigt ondt, föranledt af de trånga gränsorna för riksbankens verksamhet, hvilka i följd af dess styrelsoform, enligt hvad vi visat, också kuana kallas ett nödvändigt ondt. Våra privatbanker hafva likväl hittills förvärfvat sig vitsord för att i allmänhet vara förständigt förvaltade, att med måtta och försigtighet drifva sina operationer, och att hafva befordrat nyttiga företag uti odlingsoch industriväg. Man har just uader närvarande period prisat deras återhållsamhet i nya låns beviljande, och uppmanat riksbanken att