Aftonbladet – 30 april 1844, sida 2

voro så ovana vid allt hvad de här-sågo-och som för dem måste blifva förbjudna varor, att deras ledsnad öfver de beständiga tillsägelserna: låt bl det, låt det vara! 0. s. v., snart utbröt i ett häftigt missnöje, som gaf anledning till förebråelser, hvilka upptogos med gråt och skrik, följdes a! näpst och förmaningar samt slutades — efter en plågsam timme för barnen och oss äldre — med ett återsändande af de förra till barnkammeoren och ett nylt räsonremang emellan oss, under hvilket Fanny och jag omöjligt kunde blifva a lika åsigter:. Med tårade ögon omfamnade jag i afskedsstunden mor och barn, af hvilka sednares tillgifvenhet jag lyckats erhålla flera stillsamma prof, uppsändande en innerlig bön om förändring i förbållanden, hvilka jag fruktade framdeles skule göra detta glädjens hem till en sorgens och bekymrens boning. l (Forte. följ.) NERE — MorTtsaATser. Små män älska långa fruntimmer, och små fruntimmer älska långa män; pratsamma menniskor tycka mest om tystlåtna; storätaro äta helst i deras sällskap, som äta litet; de starka förens sig med de svaga; snillrika män välja husliga hustrur; författarinnor gifta sig vanligen med narrar; högmodiga personer kunna icke tåla dem, som hafva samma tel; skälmar söka hederligt folks umgänge; der mest utsväfvande qvinna älskar den man, som försktar hennes laster; och en hederlig man tillber ofta den lättsinnigaste qvinna. Förföraren jagar efter der unga, oskyldiga flickan, och den oskyldiga flickan dukar under för sin kärlek till förföraren. Ytterlighe terna beröra — motsatserna närma sig hvarandra och i de mörkaste skuggorna upptäcker målaren de vackraste färgerna.