Aftonbladet – 30 april 1844, sida 2

tiger, ger jag Eugenie alltihop, och nöjer hon sig inte med som jag delar det, tar jag alltsammans. Åt detta och rycket mer gaf Fanny ej der minsta uppmärksamhet, ty hon stod lutad öfver sin yngsta lilla flicka, som i orolig slummer hvilade på ammans knä. Den lilla vaknade snart under jämmer och gråt. Det behöfdes i sanning ej ett modersöga för att genast se att barnet var sjukt. Fanny gaf befallning att läkare nästkommande morgon skulle efterskickas, bannade amman som ej förut ställt om att detta skett, kysste barnen, klagade öfver de mångfaldiga bekymmer som åtfölja moderskallet, öfver svårigheten att få bra och pålitliga barnsköterskor m. m., till dess vi sutto i vagrien, då andra föremål gåtvo en helt annan vändning åt tankar och samtal. Det är då sanning, att vanan gör allting drägligt, tänkte jag vid mig sjelf, när jag såg min vän lika älskvärdt glad och leende som föregående alton, men sjelf ej kunde, hvarken skämta eller le, ty de stackars små barnen i den mörka, otrefliga barnkammaren stodo beständigt för mitt sinne och-jag föresatte mig att begagna första passande tillfälle för att väcka på den, i mitt tycke, slumrande moderskänslan i Fannys bröst. Följande dagen, sedan jag gjort ett långt besök bos de små och än ytterligare märkt, huru de ras både fysiska och moraliska väsendens hel: existens, i dess vigtigaste utvecklings-period, vo löfverlemnad åt ett par tanklösa, mera elaka är Igoda, domestikers vård, då skyndade jag rörd it I till deras mor och talade med henne känslan I värma språk för hennes egna barn. Jag blef förundrad att höra henne försäkra, de hon älskade dem med passion, att hon ej eg