Aftonbladet – 30 april 1844, sida 1

BESÖKEN HOS MINA VÄNNER. I min ungdom, kära barn! så der sjuttonhundrasjutti — dock, tid och rum göra här ingenting till saken; således, i min ungdom, då jag vid 15 års ålder lemnade pensionen, i fullt med vetande af den rikedom jag ägde och det oberoende som skulle blifva min lott — ty jag hade hvarken far eller mor, onkel eller tant — lofvade jag mina båda älsklingskamrater, Louise och Fanny. att, hurudant deras öde än blefve, skulle jag lik vä så länge jag lefde, hvart ö:te år göra dem en vi sit. Att vi desserbellan skulle skrifva till hvarandra, förstås af sig sjelf, och våra bref, de skulle blifva trogna speglar af våra själars och hjertan: innersta känslor. Detta blefvo de äfven, och di ödet ställt oss på ungefär samma punkt inom samhällslifvet, så led vår pensionsvänskap ej något af. brott genom detta yttre förhållande, hvilket så ofta skiljer unga hjertan, som under läroåren varit hvarandra ömt och innerligt tillgifna. Vår. korrespondens : rörde sig under de första åren kring unga flickors vanliga samtlalsämnen: baler, spektakler, festiviteter och kurtis; ty på vår tid fanns ännu denna ungdomens lefnadsfriska blomma, hvilken snart tyckes blifva en tradition, endast till i namnet. Äfven friare infunno sig. Min goda, ömma, älskliga vän Louise var den, som först gjorde sitt val och gaf sitt hjerta med sin hand åt en ädel man, med tillräcklig förmögenhet för att kunna låta henne fortfarande njuta af alla det husliga lifvets essenser, vid hvilka hon var van inom det kära fådernehemmet. Louise skickade mig en vänlig bjudning till sitt bröllop; men då ännu två år återstodo af de fem,