Aftonbladet – 30 april 1844, sida 1

UTDRAG AF ETT BREF FRÅN REDAKTIONENS KORRESPONDENT, dat. London d. 41 April 1844. oo — De vigtigaste politiska nyheterna här äro, att oroligheter i Ost-Indien föranleda ytterligare ditsändningar af engelska trupper. Härvarande turkiska ambassadören Ali-Effehdi har begärt att England måtte återkalla Sir Stratford Canning från Konstantinopel; men Porten lärer svårligen vinna sin önskan. — — — — Man betraktar bär ställningar och förbållanden i Frankrike icke alldeles på samma sätt, som de diplomater se dem, hvilka tala om det lyckliga förhållandet mellan regeringarne,. Man börjar alltmer inse, att franska regeriogen med styf konsequens genomför det system, konung Ludvig Philip antagit, och som man med ailltförmycken foglighet benämner fredssystemet. Det är sannt, att freden är dess uppenbarelse, men egentligen bör väl ett system benämnas efter den id, som utgör dess grund, och denna är purt dynastisk, entinationel i högsta potens, sårande nationens både intressen, ider och käns!or. Att ett envist och med hårdhet förverkligadt, så beskaffadt system skall leda till katestroer ör klart äfven för den kortsyntaste; men likasom de vanliga regeringsakternas impopulerilet icke. vore tillräcklig, har Ludvig Philip på sednare åretbörjat smickra presterskapet, som, då det kännt sig smekt, katten likt, skjutit Trygz, medan det hvässer klorna. Jar, som seit Frankrike under rtestaurationen, tycker mig finna, att presterskapet har vida mera utsigter nu, än hvad det bade då. Väl var dess inflytande och makt för ögonblicket starkare; men de voro utan fast grund, ty både inom bofvet och regeringen funno de motstånd, och isynnerhet var allmänna tänkesättet gramse mot både Boutboner och prester: man komme ihåg att den då till åldern och mängden kraftigaste delen af nationen tillbörde revolutionsoch kejsarperioderna, och att 48:de århundradets filosofiska, religiösa och politiska innovationer hade rotfäste hos nationer Nu åter finna vi Julirevolutionen 44 år gammal, följaktligen hafva nästan alla, då den inföll, äldre personer afträdt från skådeplatsen: en ny generation har blandat sig med den äldre och har en blandning af sjuklig, pjunkig religiositet, tidens modesjukdom; ty, med all vördnad för den på öfvertygelse grundade, hvad är väl den moderna, som hvarken har öfvertygelse eller tro till grundval, knappt svärmeri? Vill man analysera, så torde den vara ett slags förslappning, moralisk och fysiek : åtminstone vittnar allt i vår tid derom . Nationerna äro förslöade, och ett parti, som sätter sig i besittning af rättigheten att mystiskt-sentimentalt svärma och sköt: undervisningen, skall slutligen leda folken hvarthän det finner för godt. Med afseende på Frankrike, så har regeringen insett det farliga af uppvaknandet hos ett folk, hvars medfödda praktiska förstånd och energi kunna omintetgöra på en dag, hvad som i åratal blifvit gjordt till dess skada. Fördenskull, der som öfverallt, skall presternas bjelp anlitas, till folkets försänkande i mörker och dvala. Å sin sida är presterskapet straxt villigt, men med enskild beräk-ing. Det vill väl bjelpa till, men dess syfte är att återställa kyrkans andliga och verldsliga välde. Derföre vill det kufva Tolket, i hopp att sedan störta en regering, som ej vill vara kyrkan underdånig, utan endast begagna dess bistånd; sedan skall den åter upprätta legitimiteten, som af dynastiskt och kast-intresse och af religionsföreställningar ledd, gerna underkastar. sig kyrkans öfverherrskap. Imedlertid medför nu hvarje dag nya uppträden från Frankrike. Kungen af politik, drottningen af bigotteri, gynna prestreaktionen; en del af ministrarne, sannolikt lika litet troende som de öfriga, men rejukare, göra sig till Bofvets verktyg, och som sådant anklsgas ministern för justitieoch andliga departementet, Martin du Nord. Undervistingsministern Villemain, tillika stormästare för universitetet, samt till och med hela ministeriella pressen och alla icke-legitimistiska tidningar , kämpa mot prestväldet; domstolar och sjelfva statsrådet tilldelar det sina hugg; men det tje nar till intet, då det ej blott to!ereras, utan an litas på högsta ort. Sällan åtalas presters och munkars anfall på statens institutioner, meda