Aftonbladet – 30 april 1844, sida 1

ERNER SRA som ville försöka det otacksamma bemödandet at vinna mitt inbillska bjerta, hvilket fordrade e kärlek efter den Lafontainska urbilden, som sälla baft sin motsvarighet i verkligheternas verld. Förargad, bedrazen, och detta allt, som har sir grund i missbelåtenheten med oss sjelfva och de öde egna falska åsigter beredt, stod jag der läng och tyckte mitt lifs bestämmelse förfelad, till des en mild försyn ingaf mig tanken, att med de gåf vor jag fått, så väl i ekonomiskt som moralik hänseende, tjena mina medmenniskor; och det ble i det uppvexande slägtet, som jag företrädesvi älskade att se min nästa. Hvarje dess sår för binder jag gerna och skulle Önska att kunna säg till hvar och en, som i rätt anda vårdar dess unga varelser: Hvad du härutöfver gör, villja vedergälla dig Men ack! hvilken dödlig — stängt inom jordlifvets trånga skrankor — kan väl gör något sådant. Hvad jag kan gifva vill jag dec! gifva, och hvad jag kan verka vill jag verka, äf ven genom meddelandet af det lilla jag sett oc! anmärkt, lycklig orm detta, ehuru i sig sjelf obe tydligt, dock skulle kunna tjena till råd, varnin; eller vägledning för någon eller några bland eder mina medsystrar, af hvilka de ungas och i följd deraf hela det blifvande slästets väl eller ve be ror. Det medel jag denna gång vill använda, bli skildringen ur den del af ett par familjlif, son egentligast rörer de uppvexande telningar. I denna afsigt beder jag mina läsarinnor glöm må bort gumman för att följa den 20-åriga flic kan på dess första besök hos hennes älskling vän Louise. Jag förbigår skildringen af dessa härliga natur scener, till hvilka vårt fådernesland erbjuder s