Aftonbladet – 30 april 1844, sida 1

a rt hvilka vi bestämt för vårt återseende, nekade jag mig nöjet att bivista det, af en nyck, en id, som jag trodde hafva sin grund i detta ordningssinne, och detta strikta fastblifvande vid ett gifvet löfte, hvilka. jag sjelf smickrande benämnde mina karaktersårag. : Glad, liflig och med det älskvärda koketteri; hvilket mången kallar lättsinne, men som kanske ej förtjenar detta hårda namn, skämtade den vackra Fanny med sina kurtisörer och skrattade under det hon försäkrade, att hon betog den ena efter den andra lust att blifva egpouseur; dock hejdades hon af sin faders välbetänkta råd, af sin moders ömma uppmaningar på sin glädjeyras slippriga bana och gaf sitt fria samtycke till föreningen med en ansedd man, bosatt i en af våra större städer; ty på lancet ville ej Fanny — som hon sade Louise gjort — gräfva ner sig. Efter 5 års skiljsmessa återsåg jag Fanny, glad och lycklig, samt blef en af hennes fyra brudtärnor. I en stilla, förtrolig stund frågade hon mig, om inte äfven jag snart skulle gifta mig? Redan då var det med en sorglig känsla jag svarade: Till mig friar ingen af kärlek, utan för mina pengars skull, och denna känsla har sedan beständigt tilltagit, efter att jag, hänförd af ett slags qvinligt högmods falska inbillningar, än på ett, än på ett annat sätt satt de männers tillgifvenhet på prof, hvilka jag trodde blott af vinningsbegär eftersöka en vara, som skulle inbringa dem större räntor än hvad de sjelfva ägde i kapital. Profven misslyckades efter mina dåvarande åsigter, hvaraf följden blef en korg, ofta gifven på ett så grannlaga sätt, att jag nu undrar på, det någon karl fanns,