Aftonbladet – 29 april 1844, sida 3

SSE (Insändt och betaldt.) AFSKEDS-ORD). Mästarn hade farit till sitt höga hem, Och i sorg och saknad efterlemnat dem, Som hans Sändebud i ver!den sku le blifva; Från Bethaniens berg ned till Jerusalem Nu tillbaka, — o! hvad tunga steg, o! hvem Kan väl smärtans djup och ängslans höjd beskrifva! Dock, ej härmed nog: de skulle snart igen Röna saknans smärta, då än den än den Måste bryta opp, den ene från den andra, Och åtskiljas och ur bruten krets, om än Största sällhet njöts uti föreningen, Dolda odens pröfningar till mötes vandra. Så de Ellofva ej fingo med hvarann Alltid lefva der tillsamman, hvarest Han, Deras Herre, dem befallt gå ut och lära. Att dem ski!jda sända tjenligast han fann: Helga Ordets spridning derpå mera vann Mera med detsamma Herrans lof och ära. Hvad var bästa trösten , då de skijdes åt, Som från sorgsna ögat torkade den gråt, Hvilken hjertat helgade sin Älsklings minne? Hvarmed tystades den suck och klagolåt, Som i bröstets djup sig lagt uti försåt , För att spränga styrkans fängselhvalf derinne? Mästarn hade lofvat blifva när enhvar, Under profoch embetstidens alla dar, Och i sista resans mörker äfven nära. Huru saligt att ändå ha Honom qvar, När den ene vännen från den andre far; Mera kan han väl de sina ej beskära: Jo! den trogne tjenarn gifver hän än mer: Ty han åt en sådan Saligheten ger I sin Himmel, och de ömme vänner åter, Dem han här på jorden icke mera ser ; Der för vännen vän sig herrligare ter, Och ej nånsin någons bortfärd. mer begråter. Broder! vare denna tröst oss båda kär, Då vår umgängs-himmel här i moln sig klär, Och vår väg och tid gå fram bland skiljda öden. Må, då själens vemod hjertats fibrer tär, Det oss styrka ge, som svekfri sanning är: Att en äkta vänskap öfverlefver döden. Idem Manens Semper. Till en kyrkans herde af en embetsbroder, som erhållit transport till ett annat pastorat.