IHUDSLATUC III HUDHUIIT VIMDUU, CJ IUIMUIUL SUP Sf SJSLET, fröken Elise Cedersköld, säsom ägare till 2:ne aktier, län äfven för herr Grosshandlaren Bibau, såsom tecknare för 40 aktier. Sedan mina principaler, på sätt af protokollet inhemtas, blifvit förvägrade att föra någon talan vid sammanträdet, tillkännagaf jag, det ändamålet med min inställelse egentligen vore, att prolestera emot besluIlet om fortsättning af Brukets och Verkstädernes I drift, i fall ett sådant beslut skulle fatias, äfvensom emol hvarje annat beslut, som i någon mon vore stiidande emot Korkurslagens föreskrifter; att då gode männens första pligt, enligt konkurslagen, vore latt göra sig noga underrättade om boets tillstånd, hvilket vid en förvaltning, sådan som denna, icke lät Isig göra, utan att taga en fullständig kännedom om Iiorehållet af brukets böcker och räkenskaper, så ville jag å mina principalers vägnar påyrka, att gode mäninen genast måtte affordra direktören nämnde böcker och räkenskaper, samt att det derefter uppdro ges åt någre skicklige personer, att, med ledning deraf, undersöka och utreda, huruvida de betydliga penningesummor, som till direktörerne förvaltning A öfverlemnats, blifvit i öfverensstämmelse med lemnade föreskrifter till uppgifne ändamål använde. Att få denna framställning tili protokoll antecknad vägrades mig af herr Kammarrättsrådet Tauvon, herr Advokatfiskalen Rydqvist samt herr Grosshandlaren Schwan, och om jag ej missminner mig, äfven herr friherre Wrede, hvarjemte herr Advokatfiskalen Rydqvist i sammanhang dermed tillsporde mig, om jag ville föra talan i egenskap af gäldenär. Härå svarade jag, det jag redan hade såväl vid detta sammanträde, som ock inför Kongl. Hofrätten uttryckligen tillkännagifvit, att-jag instäl t mig i egenskap af fordringsägare för de aktier jag representerade, att Kongl. Hofrätten äfven tillåtit mig! att i sådan egenskop deltaga uti valet. wu bite, män : o mu min syster beträffade, så kunde. ho ÅS SR I tvenne aktier, eller till innehafyaran åttllda (Ö ISAR ser, aldrig utur någon syppunktobetraktas såsom CL denär, enär ägaren till dessa: 2:te aitier ieke-döltagit) uti något beslut om bolagets skuldsättning; samt att; hvad herr Grosshandlaren Bibau åter vitkomme, så hade han visserligen varit närvarande wid tågra bolagsstämmor, då beslut fattats ångående .låns upptagande; men om han ock skulle i och föf::återgäldandet af dessa lån komma att anses såsom. gäldenär i proportion af sin delaktighet i besiuten, hvi!ket endast tillkom domaren, men icke--fordringsägaren att afgöra, så vore det likväl klart, att hans rätt är beroende så väl derpå, huruvida de upplåvte medlen verkligen blifvit eniigt meddelade föreskriter för uppgifne ändamål använde, som äfven derpå, att de afträdde tilljångarne, som uppgifvits med omkring 200.000 Rdr banko öfverstiga skulderne, icke så förvaltades, att det blifver brist i stället för öfv-rskott. På grund af hvad jag sålunda anfört, förnyade jag min förut afgifna protest och mitt framställda yrkande, med anhållan, att få sådant i protokollet tecknadt, de öfriga kreditorerne naturligtvis obetaget att derå fästa hvad afseende man behagade. Men då man sådant allt oaktadt fortfarande vägrade att låta min protest och mitt yrkande i protokollet intagas, samt såmedelst för tillfället satte sig utom all lag, så återstår nu för mig ingen annan utväg, än att hos Kongl. Hofrätten göra anmälan om förhållandet med ödmjuk begäran, det Kongl. Hofrätten behagade, på grund af 26 i Konkurslagen, käfva beslutet och förvisa ärendet till afgörande å ny sammankomst. — Utaf innehållet af aktiebrefven, hvaraf en afskrift härjemte bifogas, bebagade Kong!. Hofrätten inhemta, att hvarje aktiebref innefattar en af bolagets direktion till innehafvaren ställd förbindelse, att intill 4844 års slut erbålla 6 procents ränta å det försträckta kapitalet 4000 Rdr Banko, samt att derefter allt framgent undfå årlig utdelning. Då direktionen ännu icke fullgjort sin förbindelse i afseende på utdelningen för de 2:ne sistförflutna åren, så följer deraf, att aktieinnehafvaren i denna stund har att fordra sådan utdelning, hvarå aktiebrefvet utgör fordringsbeviset, då konkurslagen, med undantag af allmänna åklagaren, icke mer än 2:ne slags parter, nemligen cessionant och fordringsägare, — och då ingen kan tvingas att blifva cessionant i annan ordning, än den konkurslagen bestämmer, men något sådant tvång ännu icke ens blifvit försökt emot mina principaler, hvilka icke heller gedvilligt ämna försätta sig i konkurstillstånd, så följer bäraf, att mina principaler antingen måste förklaras icke vara parter i konkursmålet, eller ock såsom fordringsägare betraktas. Vid första påseende skall det måhända synas mången besynneriigt, huru ägare till aktier i ett bolag, hvars tillgångar blifvit till borgenärers förnöjande afträdde, skall kunna komma att räknas till dessas antal. Men, om man med den ringaste uppmärksamhet granskar verkliga förhållandet, skall det blifva lika klart, att ägaren af den till innehbafvaren ställda aktieförbindelsen är fordringsägare i konkursen, som det blifver enkelt att afgöra sjelfva konkurstvisten, derest man, i stället att lyssna till de måhända i mer eller mindre mån partiske så kallade rättslärdes spetsfundiga argumentationer, endast tager sunda förnuftet till sin bjelp. Med ledning deraf skall det otvifvelaktigt visa sig klart, att, sedan de intecknade skulderna blifvit med panterne guldne, skola de återstående tillgångarne pro rata parte fördelas emellan alla dem, som äga direktionens så beskaffade skuldförbindelser eller fordringsbevis, för hvilka någon serskild säkerhet icke blifvit lemnad. Då nu hvarje aktie innefattar en så beskaffad förbindelse, eller ett af direktionen utgifvet fordringsbevis, så följer häraf, att hvarje aktieägare mäste såsom fordringsägare anses och erhålla utdelning i likhet med öfrige oprioriterade fordringsägare. Riktigheten af denna åsigt måste ligga för öppen dag, då man besinnar, att aktieförbindelserna äro ställda till innehafvaren, och att de således kunna hafva såsom pant, gäfva eller medelst köp och byte kommit andra personers ägo än dem, som fattat beslut om ånens upptagande. För hvad som i de afträdda tillgångarne brister, ill skuldernas betalning, må fordringsägarne derefter hålla sig till bolagsdirektörerne, som utgifvit förbinlelserna. Kunna direktörerne visa, att flere eller färre af då varande aktieägare bemyndigat dem till lånens upp.agande, så måste de, som lemnat dessa uppdrag, enigt 48 Kap. 2 S Handelsbalken, ansvara för skul