Aftonbladet – 27 april 1844, sida 3

va det i alla afseenden något bättre; fremlinge undviker dock gerna, 2f grannlagenhet, ett besol hos dem, emedan de, till följe 2f sin bildning mer: känsliga, lätt skulle kunna besväras och oroa deraf. Någonting mera sannt menskligt än hela denn: inrättning, har jag ännu aldrig sett. Man åtnöje! sig ej här, som i de flesta andra dårhus, ati lemna de sinnessvage en blott asyl, der man förser dem med det aldra oundgängligaste, utan man bemödar sig äfven att bereda dem all den trefnad och förnöjsamhet, som möjligtvis kan åstadkommas. Dessa uttala sig också bos alla så tydligt, att jag är öfvertygad, få bland dem skulle vilja lemna sin lugna, lyckliga fristad, älven om detta öfverlemnades åt deras egen vilja. Då vi just voro i begrepp att lemna bospicen, kom de sinnessvages biktfader (Aumonier) — ty de äro högst angelägne att få bikta sig — småleende emot oss, och berättade, burusom en af de vansinnige nyss bekänt sig saker till ett förskräckligt brott: det var nemlisen ej fråga om mindre än 40,000 nunnor, dem han sade sig bafva lefvande nergräft under golfvet i sin kammare. Min hulda följeslogerska spratt till af förskräckelse, men tröstade sig nåsvot, då hon fick veta, att det var en blott för några dagar sedan anländ gäst, som bade yttrat så ovänliga tänkesätt mot hennes stånd. Vi fortsatte derefter vår väg tll klostrets lilla kyrka, som prydes af åtskilliga rätt vackra taflor och skulpturarbeten, hvarvid den unga nunnan esomoftast kastade sig ned framför någon helgonbild. Mekaniskt efterapade jag hennes rörelser, men då jag dervid bar mig något oskickligt åt, vände bon sig småleende till mig och sade: Y-a-t il longtemps que vous Ctes catolique, Monsieur?, Jag ansåg derföre all vidare förställning öfverflödig och svarade henne: )Non, ma soeur, ce nest quen vous voyant, que ai change de culte.n Ett lätt drag af vemod Jägrade sig öfver hen