Aftonbladet – 27 april 1844, sida 3

af det dyrbaraste menniskan eger, hennes högst stoltbet och prydnad — förståndet! Man behöf ver icke veta hvilka vilda strider, som rasat inom dessa bröst, hvilka tärande sorger och bekymmer härjat dessa bjessor, för att känna sig Jifvad af det ömmaste deltagande och prisa den mild: försyn, som genom en så att säga moralisk död gjorde ett slut på deras lidanden; ty pu lida de icke mera: passionernas vilda röster hafva lemnat rum för barnasinnets joller; kärleken och hatet, religionen, lättsinnet och svartsjukan vandra nu försonade tillsamman. Jag var närvarande, då de vansinnige intogo sin middagsmåltid, hvilket vid vackert väder alltid sker uti trädgården under öppen bimmel. I en skuggrik all uppställdes två rader bänkar, framför hvilka de sinnessvaze togo plats, och sedan matbordet blifvit framburet, placerade sig en nunna framför detsamma och uppläste en kort bön, under hvilken tid de sinnessvage stodo tysta som muren. Sedan alla behörigen signat sig, framträdde hvar och en i sin ordning, med sin tennskål i handen till matbordet, och efter att hafva undfått det bonom tillkommande, återvände han tyst och stilla på sin plats igen. Att födoämnena, som tillredas och utdelas af samma milda händer, hvilka så moderligt omhulda de svagsinte, alltid äro al bästa beskaffenhet, behöfver jag väl knappt tillägga — en enda blick på matbordet var tillräcklig att öfveriyga mig, att här ingen oegennyttig entreprenör riktade sig på lidandets bekostnad. Efier slutad måltid utdelades äfven snus, och det var roligt nog att se det allmänna prisandet och mnysandet, som derpå följde; med de lifligaste gester och många ömsesida komplimanger, bjöd man hvarannan af den älskade insrediensen och mången antog dervid en riktig generalsmin. Utom den nu beskrifna delen af hospicen, finnes ännu en byggnad för sinnessvage af den bättre classen, hvilka naturligtvis bo rymligare och haf