sjelfve så önska. Klädseln, som för dem alla är lik: består a! jacka, vest och benkläder af blårandigt lärf om vintern fordrade med något varmt yllety; Ögat dröjer med särde!es välbehag vid den utmärkt snyggsbet och ordning, som hör öfverallt framlys: Antalet af de sinnessvage, alla karlar, variera mellan femtio till sextio, hvilka, till en del, sys selsätias med små förrättningar för klostrets räk ning, dock utan att på minsta sätt tvingas der till. Knappast lärer något ställe finnas, der d sinnessvaze behandlas med så mycken mildhe och skonsamhet som här: den högsta mensklig het och skicklighet räcka hvarandra banden fö att hugsvaia och hela de olyckliges lidanden,ocIl icke sällan sluter sig den lyckligaste framgång til dessa konstens och ömhetens förenade bemödan den. Straffjackor och de många tvångsmesyrer som i andra dårhus höra till ordningen för dagen och hvarmed de ändå nog stegrade bjernfunktio nerna ofta uppdrifvas ända till det vildaste ra seri, känner man här knappt till namnet; i stäl let få de vansinniga ostördt öfverlemna sig å sina små fantasier, och man underkastar sig gern: de ringa olägenhoter, soia deraf någon gång upp komma. Men hvad som jag mest af. allt beundrade vwvai det välde, som nunnorna ega öfver de vansinnige ett enda mildt ord från någon af de förra va alltid tillräckligt att lugna den obändigaste blanc de sednare, hvilken måhända annars flera stark: karlar skulle haft möda att styra. Aldrig firade den himlaburuva kärleken och mildbeten en skönare trium! än här. Det låg någonting djupt rö: rande ej mindre i den nästan barnsliga vördnaden och tillgifvenheten, som de sinnessvage så tydligt ådagelade mot sina välgörarinnor, än i de ömt moderliga omsorger hvarmed dessa omhägnade de värnlöse. Dock, hvem skuile ej känna medlidande med dessa olycklige, då man i deras glasaktiga, på alli uttryck beröfvade blickar så tydligt läste förlusten