Aftonbladet – 26 april 1844, sida 2

nitet, efterkomma vi med nöje insändarens ön skan, i förmodan att det skall intressera våra läsare att erhålla några tillförhtligare underrättelser om tillståndet i ett af de tyska konungarikena, än tyska pressen med sin kofle i munnen är i stånd att meddela. Vi intaga derföre här mnedan den ifrågavarande uppsatser, som lyder på följande sätt: Herr Redaktör! JM 23 och 26 af Aftonbladet innehålla en berättelse rörande tförbållenden i Wärtemberg, hvilken kräfver ett beriktizande. Landtbruksakademiens sekreterare, Hr Nathorst, har väl till större delen riktigt framställt Wörtenbergs materiella tillstånd, och om ban äfven i ett och annat misstager sig, såsom t. ex. då han säger att alla feodal-servituter blifvit upphäfna och jorden fri, samt tillåten att styckas och afyttras efter behagp ), så kan man mycket väl ursäkta små misstag af denna beskaffeubet bos en resande utlännning. Vigtigt deremot, och förtjenande en närmare undersökning, synes mig ett misstag i politiskt hänseende. Redaktionen säger: Konungen af Wurtemberg synes ha trädt den at tyska förbunds-församlingen bevakade karantänslinien emot liberela ider om sann konstitutionalitet med dertill hörande yttrandefrihet och likhet inför lagen så nära, han någonsin kunnat, utan att bryta med sina höga förbundsbröder genom dess uppenbara öfverskridande. Visserligen utmärker sig konungen i Wärtenberg gecom medborgerliga, välviljande tänkesätt, genom ett enkelt yttre, och genom lifligt deltagande för åkerbrukets och industriens förbittring. Deremot vore det oriktigt alt tro, att den omsorg, som egnas åt dessa materiella angelägenheter, äfven sträckte sig till det politiska området. Om också konunzen, i anseende till sin ovilja emot allt som väcker uppseende, vanligen söker att undvika stränga och häftiga åtgärder, och om han äfven gerna följer sitt al nawuren välvilliga sinnelag, t, ex. för några år sedan, deiigenom att han, utan att göra något väsen deraf. benådade alla politiska fångar, så föranleder likväl samma obenägenhet emot ail eclat, . att ett ganska utbildadt system af förtryck är verksamt ibdet tysta. Sålunda, för att blott anföra ett exempel, händer det visserligen ganska sällan i Wärtemberg, i jemförelse med de flesta andra stater inom tyska förbundet, att tidningar och böcker, som innehålla politiskt kontraband, konfiskeras. Men desto strängare hvilar censuren öfver de wärtembergska tidningarce. Hvarföre? Emedan man vill undvika oan:enäma reklamatiofrån Wien, Berlin, Mäacten eller Cassel. I utlandet kan man svårligen göra sig ett begrepp om, huru censuren går till väga och hvad allt den stryker. Blott ett exempel. En wärtembergsk tidning ville, jemte andra anekdoter om Carl XII, äfven anföra följande: Når gener2l Mejerfelt gifte sig med grefve Pipers svägerska, och Carl slutligen gaf efter för Pipers enträgna begäran, att få bjuda den bekanta grefvinnan Königsmark till brölloppet, frågade P:per, om han skulle lemna henne rangen framför grefvinnan Rhensköld, öfverste Hamiltons hustru m. fl. Konungen sade: nej, emedan grefvinnan Königsmark var en person af dåligt rykte: och då Piper invände, att hon dock vore af förnäm slägt och att, om hon förgått sig, så hade det skett med en konung (August af Sachsen), uppbrusade den ädle fursten och sade; En konung eller den simplaste karl, det kommer i detta fall på ett ut; bon är och blir en h — a, och kan bli borta. Denna anekdot ströks af censorn, icke för moralens skull, ty en förträfflig moral ligger i densamma, utan af servil ångest hos censorn, att man i den möjligen skulle finna anspelning eller tillämpning på en viss någons enskilta lif i Wärtemberg. — Nir regeringen för några år sedan hastigt upplöste ständerförsamlingen, der oppositionen ägt öfvervigten på sin sida, erhöllo censorerne befallning, att ovilkorligen stryka allt, som hade afseende på de blifvande nya representantvalen. På detta sätt undandrogs oppositionen lagstridigt dess häfkraft, och regeringen erhöll majoriteten i kammaren. . För att förhberrliga konungens i Wärtemberg frisinnighet, gör man mycket väsen deraf, att han beviljat den nu gällande grundlagen. Men man betänker icke, att landet genom 453 art. i tyska förbundsakten hade en garanterad rättighet att fordra denna grundlag; man besinnear icke, att Wärtemberg är ett land, som redan sedan mer än fyra sekler ägt och försvarat sin representativa statsförfattning, och att dennas tillintetgörande var ett oerbördt våld, hvars uppbäfvande man ej kunde anse annorlunda, än för en pligt och skyldighet; slutligen besinnar man icke, att wirtembergarne äro ett folk, inom alla klasser vandt vid konstitutionella forme , hvilket man, efter upphörandet af Napoleonska tvångsväldet och Rhenförbundet, alldeles icke hade kunnat styra utar grundlag. För öfrigt räckte det nära 3 år (1816 1819), innan regeringen kunde blifva ense med ständerna om den nya grundlagen. Men det kommer mindre an på hvilken konstitution, som blifvit gifven, än buru den blifvit hållen. Blott i förbigående will jag nämna, att fastän 77 af grundlagen lofvar ofördröjtigt återställande af de kyrkogods, som konuvg Fredrik emot lag och rätt indrog för sin egen räkning, så bar regeringen dock intill denna dag icke återställt en skillings värde af dessa gods. Hvad som der ) Wärtembergska lagstiftningen, under åren 1847 och 1836, har väl upphäfvit en mängd litegenskapsservituter och afskaffat andra bördor; men deremot stå ännu qvar, oberäknadt tionden, icke blott em