Aftonbladet – 26 april 1844, sida 2

)ch vördande, O Himmel! dina lagar, Jet nu till sista hvilan här ledsagar in älskade, sin aldrig glömda, Kung. ANDRA AFDELNINGEN. Recitatif. (Hr Gänther.) Frid öfver grafven! Stoftet har fått hvila, Hvad jordiskt var har blifvit jord igen; Men Anden, lossad ur förgängelsen, Skall jublande på segervingar ila Till ljusets flod, och dricka lif ur den. Aria. (Hr Gänther.) Store CARLAR och GUSTAFVER! Ädla skuggor! i Er rund Svea än en CARL begrafver Uti denna sorgens stund. — Edra skiljda bjeltebanor Möttes alla här till slut, Uader multna segerfanor, Dem ej Tiden vecklar ut. Ingen fiende mer skälfver För Er åsyn, för ert namn: Riddar-templet fredligt hvälfver Öfver Er sin tysta famn. J, som vunnit vida länder, Delen här en bädd så trång: Thronen ägde en i sender, Grafven alla på en gång. — Äfven HAN, den siste, tager Nu sin bostad mellan Er, Sofver på sin bädd af lager Under sörjande trophåer. Chör. Men de stora, de heliga, minnen Veka vid skymmande templets mur; Sekler lyssna med tacksamma sinnen Till de röster, som hviska derur. Terzelt. (M:ll Lind, fru Gelhaar och m:ll Fundin.) Välsignelse, välsignelse är rösten, Som ljuder främst omkring vår Konungs graf, Välsignelse för allt hvad Han oss gaf Af trogen vård, till sena åldershösten; Och minnets tacksamhet är enda trösten Som Svea, i sitt sorgdok, vet utaf. Qvintett. (M:1l Lind, fru Gelhaar, m:ll Fundin, Herr Berg och Gänther.) Jo, än en tröst Hon vet; ty Hoppet äger Ju äfven sin, och Hoppet drömmer sannt: Det står som Engel här vid grafvens kant, Och lugn förtröstan i dess blickar säger, Att än för Nordens väl det bar en underpant. Recitatif. (Fru Berwald.) O sof i frid, Du ädle, tappre, store, Af vakor trött, af år och bragder mätt! Dig sörja Sveas barn och barn af Nore Med lika saknad och med lika rätt. Omkring Din Son de sig nu sonaligt sluta, De med Bans tårar sina sammangjuta, Se med Hans minne, sörja med Hans själ: Med Honom nu de gå mot nya skiften; Men än en gång de se mot CaBLa-griften, Och ropa Dig med gråt ett tacksamt, långt farväl. Solo. (Hr Belletti.) Templet slutes. Ingen, ingen stannar Hos den döde. Han blir ensam qvar. Natten sänks kring bjeltarnas standar. — Tysta Kupgamötel! Han till grannar Gustaf Adolph, Carl den Tolfte, har. Sakta mellan sig de höge andar Hviska ord, dem ingen dödlig hör: Iatet buller deras rådslag stör. — Men, när evighetens dag sig randar, Döda blir lif, och lifvet mer ej dör. Aria. (M:Il Lind.) Frid kring dödens stilla gårdar! Frid kring templets minnesvårdar! Frid kring Kungagraf och Kungaborg! Länge må det dröja, länge, Förrn de portar nu vi stänge Öppna sig på nytt med sorg! Chör. Du, som i himlarnes himmel ses throna, Vaka i nåd öfver Sktandiens land! Sjernornas ring är Din strålande krona, Verldarnes spira Du bär i Din hand. Du är vårt hopp i de vexlande öden, Du, hvilkens hand både läker och slår. Herre! gif seger i lifvet och döden! Herre! blif när oss, i dag som i går! es —— KORRESPONDENS ARTIKEL FRÅN WUÖRTEMBERG. Med utländska posten jörliden Tisdag emottog redaktionen en skrifvelse från en aktad man ji Wärtemberg, hvars namn icke skulle vara okändt ör dem, som följt de politiska händelserna der i landet under de sednare åren, men hvilket vi af ckvidiz Omtanka att ej onaödigtvis blottställa