HUT eh SKON Ide, al ljuset vackt, j Genom mörkret bryter oförskräckt. Räck mig, syster! derför mildt din hand, Ett vi blifve sen i dikt och bandling, O, då skall ej tidernas förvandling, Slita sönder detta rosenband, Som förenar norden — till ett land. Klinga lyra, och försona skönt Hvad vi brutit och vårt hopp förklara; Hjertats frågor oss i klang besvara, Och, med lagerkronan sjelf bekrönt, Kläd vår framtid du i ljus och grönt. De prosaiska skizzerne äro följande: En Dröm, Assistens-kyrkogården, grafvens lyx och grafvens fattigdom, Veteranen, Ett anlag, Christusbilden och Gossen, en scen i Christiansborgs slott, Tankar i Thorwaldsens verkstad, Den Kongl. Theatern, Besöket hos Oehlensehläger, Danska folket, Bref till en hemmavarande vän, Slafven, Kedjan, Strödda tankar. af Bolberg, Utflygter. Åtskilliga af dessa skizzer hafva varit införda i Aftonbladet, såsom allmänheten utan tvifvel påminner sig. I vårt tycke intaga Grafvens lyx och grafvens fattigdom) samt Kedjan första rummet ibland dessa berättelser. En djup rörelse genomandas isynnerhet det första af dessa två. Man föres till den olyckliga, ädla flickans, den döda dottrens obemärkta graf på kyrkogården, med all den innerliga känsla af vemod, som ett oskyldigt lidande offer alltid väcker. Man är nästan på väg att genomträngas af ett demokratiskt rättvist hat emot dessa förnäma vållustingar, som afplocka menniskor från lifvets stängel och ur sina familjers krets, med samma liknöjda köld, som en lätting afplockar en blomma från en parterr och till tidsfördrif sätter i sitt knapphål. Men denna känsla af afsky stegras ännu mer då man straxt derefter föres till en annan grafkulle, prydd a! ett herrligt monument och omgifven af alla de emblemer smickret alltid har til bands för de lyckliges och förnämes räkning. Här får man läsa, att den döde, väl icke alldeles varit ,Guds son, som Gud fader nu i sin förtjusning återtagit i sina armar, men dock någonting föga mindre. Den förevigade odödlige, som hvilar under gra:kullen, är dock i sjelfva verket ingen annan än den förut omtalade olyckliga flickans förförare, ett litet brott, som ingen påminner sig, troligen ibland annat äfven derföre, att man icke bade mera skäl att minnas det, än tusen andra dylika, vidlådande den förevigade och hvilket följaktligen skulle blifva för långtrådigt att af loftalaren vidröras: Kedjan, innefattar en anekdot från konung Christian V:s tid och rör det ryktbara slaget vid Kiögebugt. En betydlig afdelning af den fisndtliga svenska flottan låg här i närheten af sjeliva Köpenhamn. Kung Christian, som befann sig på stranden, ville gerna genom någon diversion förmå den farliga gästen att aflägsna sig, men han hade ingen flotta till hands i grannskapet. Han kallar då till sig den tappre Nils Juel, känd såsom Danmarks dåvarande störste sjöbjelte. Konungen meddelar Juel sina tankar. Denne, brinnande af stridslust, önskar ingenting högre, än att få komma i handgemäng med Svenskarne. Lkväl finnas nu endast några obetydliga krigsskepp, (utgörande den lille Thorsingeeskadern). Konung Christian ville icke se dem uppoffrade, han gifver derföre sin amiral sträng befallning att icke inlåta sig i någon egentlig strid. Juel aflägsnar sig. Efter några timmars förlopp få konungen och hans hoffolk, som bida på stranden vid Kiögebugt, höra en förfärlig kanonad ifrån hafvet. Chistian börjar frukta, att den heilefrade amiralen icke förmått styra sig, utan öfverträdt det kungliga förbudet. Så högt än konung Christian värderade, nästan som vän älskade Nils Juel, gick det likväl icke an att låta exempel af olydnad inrita sig ibland undersåtare. På en gång uppbragt och sorgsen, svor han derföre i sina hofmäns närvaro, att derest amiralen verkligen felat emot sina undfångna ordres skulle konungen, om han återfick Juel lefvande, fästa en kedja om hans hals och låta hänga honom i det högsta bokträd i Danmnrk. Imedlertid ökas bullret ifrån sjösidan och ingen kan vidare draga i tvifvel, att ej en verklig sjödrabbning föregår. Horizonten insveper sig i krutrök, men kanonaden aflägsnar sig åt skånska landet till. Konungen, betagen på en sång af trötthet, sorg och häpnad, nedlutar sig till en orolig slummer. Han kunde dock icke sofva, utan tilllgringade natten uppkrupen på en af daggen fukti? sten på sjelfva hafsstranden. I dagbräckningen synes ett krigsfartyg med danska vimplar skynda mot seeländska kusten. Konungen uppstiger och stirrar med förvåning på den ovänlade synen. Fartyget anlöper kusten och hembär konungen underrättelsen om en stor sjöseger, som Nils Juel utfäktat till danska vapnens ära. FHjelten sjelf störtar till sin konungs fötter; han hade brutit mot sin monarks tydliga föreskrift. Konung Christian, för att hålla sitt ord, hänger en kedja om Juels hals — nemligen sin egen elefanterordenskedja af guld och ädla stenar. De öfriga styckena hafva till största delen äfven sina serskilda förtjenster. Isynnerhet anslår Veteranen,, berättelsen af en stympad sjöman. vilken Albano sjelf under en promenad vid fästet Tre kronor på Köpenhamns redd personligen räffar och hvilken varit med i det sjöslag, som Danskarne den 2 April 4804 lefvererade emot ingelsmännen, och der de med en tapperhet, som ränsade till underverk, värnade sin buvudstad mot sjöhbjeltar, sådana som Parker och Nelson, ch emot en genom krigsskeppens antal månglubbelt starkare fiende. Skönt inflätar sig i den