SA (Insändt.) Några ord angående utkastandet af begrafningsoch krönings-penningar. Vi hafva väl sett några gamla, dåraktiga plägseder, afskaffas; men man borde kunna våga hoppas, att blifva befriad ifrån många andra. Ibland sådana förtjenar serskildt nämnas bruket att utkasta begrafningsoch krönings-penningar: ett gammalt bruk, som egentligen lärer åsyftat att ådagalägga den aflidne eller krönte konungens frikostighet. Såsom sådant kan det fordomdags hafva varit mycket omtyckt, men att det i våra upplystare tider ännu skall existera, det är i sanning opassande. Det säger sig sjelft, att en mängd sysslolöst folk skall samla sig, för att slåss om de utkastade slantarna. Hvem har icke hört berättelsen om de rysliga uppträden, som förut förefallit vid dylika tillfällen, sönderskurna händer, uppfläckta munnar, nertrampade barn, o. s. v.? Säkert har detta bruk redan vållat menniskolifs förspillande, och det kommer kanske att än en gång medföra flera. Då det kostar så mycket att hålla polis och stadsvakter för att upprätthålla ordningen, så tyckes det ock vara bra onödigt att utkasta penningar för att störa den. Om detta bruk skall anses såsom ett bevis på kunglig frikostighet, så vore det ju mycket bättre att utdela dossa penningar till stadens fattiga, hvilka sedan kunde sälja sina slantar för mer än de äro värde, åt dem som önskade att ega ett sådant mynt, till minne af den tilldragelse, för hvars skull det präglades. Som de nu utdelas, kan man knappt antaga att en tiondedel af dem, som erhålla penningarnpa, äro verkligt fattiga. -f-t.