ALCHYMISTEN. ) AF C. F. A. Med blandade känslor hade Berg åhört berät telsen. — Fastän hans underläpp någon gång kru: sades af ett lätt leende, kunde han icke neka, at han kände sig förvånad. Denna känsla stegrade: allt mer och mer. Huru är det väl möjligt,o tänkte han för si sjelf, att en man med Holmers klara och ljus: förstånd kan tro på något dylikt? Nå väll sade gubben, efter en stund, hvac säger ni?n Det ni omtalade var underbart,, svarade yng lingen, halft förvirrad, omen, men... Fortsätt! Jag skulle vilja säga med Stagnelius: histo rien sällsam är, men månne sann! — Tro ej, fortfor Berg hjertligt, då han såg att Holmers an lete uppfammade, tro ej att jag betviflar edr ord. — Jag menar blott, att ni sjelf kan var bedragen! Olyckor och qval hade fört er far til svärmeriets gräns. Han hade sett huru mycke guldet förmår i denna verld, och i ett slags be fusning började han studera en mängd böcker ie förvirrad vetenskap. Hans tankekrafter afmatta des och förslöades af dessa forskningar och ha fattade en fix id om ett högre bistånd. Doc voro hans fel ursäktlige: — men att ni, — för låt mig, om mitt språk sårar er! — kan del dem, det är obegripligt.n Jag anade detta svar,, sade Holmer lugnt, oc! det förvånar mig ej. — Utgången skall bäst visa ) Så A. B. JA 90 och 914.