var, innan kort, vid Holmers boning. — Lätt och nästan smygande gick han trappan uppföre och öppnade dörren. — Det var mörkt i rummet, mer hans öga jigenkände ändå den smärta, smidiga sestalt, som ilade mot honom. ,Mamsell Hedvig! hviskade han sakta, förskräcks ej, det är en gammal bekant; Erik Berg ! Ah, det är ni! Hvilken glädje för, — för min morfar. Ni misstycker då min ankomst? Jag? O nej! tro icke det. — Om ni visste, ... hOR tystnade förläget. Fortsätt, hulda Hedvig! Men den unga flickan teg. Hur ledsamt, sade hon slutligen, att morfar just nyss skulle gå utn. Jag är nästan glad deråt! Glad, herr Berg? Ja, emedan jag hade några ord att tala med er., Med mig? Alldeles! Men bör mig lugnt; var lika god, som ni är skön ..... Jag hör att ni ej glömt smickra. Jag bar ständigt varit en vän af öppenhjertigheten, fortsatte den unge mannen, och föraktar hvarje omsvep. Gör jag ej rätt deri? Ni deler ju min mening? ,Om jag gör det? Jal Skulle ni väl misstycka om jag, i förlitande på våra likartade tänkesätt, yppade något för er ?a ,Jag förstår ickep..... O! ni gör det helt säkert. Välan! Jag skulle ej misstycka det! Så hör då min bekännelse: jag älskar er! — Jan, fortfor han innerligt, jag älskar er varmt och trofast.