Aftonbladet – 20 april 1844, sida 1

— — — rr — — — —-rr-e Jag står nu åter vid min berättelses början. Jag har redan nämnt för er om den hos min jader vexande melankolien. Studerrummet blef, för den med hvarje dag menniskoskyggare manpen, dess käraste ställe. Der fördjupade han sig i läsningen af gamla alkemistiska böcker och med försök att tillverka guld. Jag var, oaktadt min ungdom, hans enåe medhjelpare. Så gick det ena året efter det-andra, . Allt ifrigare fortsatte han, efter hvarje olyckligt experiment, sina studier och hela nätterna tillbringades under mörka grubblerier. Att detta lefnadssätt skulle förderfva hans helsa, redan vacklande igenom lidanden och bekymmer, är naturligt. Så mycket mera blef jag förvånad vid genomläsningen af ett bref från honom till mig, som då vistades vid akademien. Jag vill upprepa för er dess korta innehåll; som jag tydligt påminner mig. Det lydde så här: Mina: uträkningar hafva lyckats! Kom, min son, för att dela min sällhet. Den femtonde Oktober är den :vigtiga dagen. Skynda, att jag dessförinnan får omfamna dig. Farväll, Så snart jag läst denna skrifvelse, ilade jag hem, att uppfylla min fars önskan. Besagde dag, eller den femtonde, anlände jag till mitt mål Från den närbelägna gästgifvaregården begaf jag mig till fots till den välbekanta boningen. Underliga voro de tankar, som gehomsväfvade mitt hufvud på min ensliga färd. Anländ till komministerhuset störtade jag, med. våldsamt bultande bjerta, igenom den aflöfvade trädgården; ilade öfver förstugubron och stod, i ett nu, vid dörren till min fars studerrum. Allt var så stilla och tyst, natten var redan inne, och jag förvånade mig öfver att jag ej rå