Jag vill berätta alit, sade han; men först måste vi stoppa våra pipor. Så skedde äfven och en biåaktig, sromatisk rök böljade snart genom rummet. (Forts. följer.) — Assisdomstolen i Paris har den 28 sistl. Mars afdömt en tryckfrihetsprocess, hvars utgång visår, alt tanken, eller åtminstone det skrifoa ordet, icke är så fri i Frankrike, som man vanligen tror utomlands. Processen rörde en liten skrift med titel: vAlmanach de Corganisation sociale, hvars författare, br Dezamy, var anklagad för förgripelse mot moralen och religionen, för angrepp på egendomsrätten och met lagarne samt för äggelse till hat mellan serski!da stånd i samhället. Den första af dessa anklagelses punkter stödde sig på åtskilliga ställen i VAlmanach, der hr Dezamy i väl bestämda, men alls icke till formen anstötliga, uttryck frisade sig ifrån tron på den uppenbarade religionen och serdeles förklarade sig emot begreppet om et: lif efter döden. Allmänna åklagaren kunde ej finna ord, nog hårda, att så väl ur moralisk som juridisk synpunkt fördöma sådana åsigter, och itrots af den anklagades skickliga och kraftfulla försvar, hade hans tal den följd, att hr Dezamy kändes skyldig till både denna och de öfrfga anklagelsepunkterna. Sedan juryn förklarat honom skyldig, dömde domstolen honom till fyra månaders fängelse och böter. Men förmodligen skulle författaren hvarken blifvit anklagad eller dömd, om han icke med sina materialisiiska läror vändt sig till den stora massan af folket med en liten bok, som blott kostade 10 sous (1ika många skillingar banko). De lagliga myndigheterna hade förbisett en redan 1842 utkommen upplaga af havs Almanach, och författaren skulle kunnat undgå denna dom, genom åberopande ef den preskripwjonstid, efter hvars förlopp en tryckt skrift ej må åtalas, om han icke i andra upplagan förändrat titeln på boken, som i följd deraf kunde behandlas som en ny.